Om man ska kora en politisk vinnare under det senaste året är det, trots allt, moderatledaren Anna Kinberg Batra, som på lördagskvällen håller sitt Almedalstal.
Successivt har hon växt in i rollen som partiledare och statsministerkandidat, vilket avspeglas i förtroendemätningarnasom placerar henne en bra bit före statsminister Stefan Löfven.
Samtidigt har problemet för Moderaterna varit att man inte kunnat svara på frågan om hur partiet ska agera i ett politiskt landskap där inget av de traditionella blocken har majoritet. Det har fått M-ledningen, precis som vännerna i de andra allianspartierna, att låta som om man levde i en fantasivärld där det fortfarande är 2006 års valrörelse som utkämpats.
Som tidskriften Fokus ( 1/7 2016) beskriver, har det inneburit att de interna konflikterna kring decemberöverenskommelsen, som präglade partiet under 2015, levt vidare, om än mindre synligt.
I grunden handlade dessa om synen på Sverigedemokraterna. Ena halvan av Moderaterna har bestämt sagt nej till att stödja sig på Sverigedemokraterna i riksdagen. Andra halvan har krasst konstaterat att om Socialdemokraterna kunde regera med stöd av kommunisterna, så kan Moderaterna regera med stöd av Sverigedemokraterna.
Vad som hänt de senaste veckorna är att M-ledningen satt ner foten till förmån för det senare alternativet.
Därmed har Kinberg Batra tagit ett rejält kliv närmare statsministerposten.
I en artikel i Dagens Industri ( 5/7 2016) beskrivs hur Moderaterna övergett idén om att det största blocket ska regera: ”I grunden har vi ett politiskt landskap som gör att Stefan Löfven inte ska kunna fortsätta regera”, konstaterar en av tidningens källor inom M. Det innebär att Moderaterna tänker försöka avsätta Löfven, även om de rödgröna blir större i nästa val.
Det är inte en dag för tidigt. Ett parti som gör anspråk på att leda landet kan inte blunda för att vi i dag har ett politiskt landskap där Sverigedemokraterna i praktiken utgör ett tredje block.
I detta politiska landskap säger principen om största block inte längre något om möjligheterna att kunna regera. Framtida regeringsbildningar bör därför baseras på principen om att den som har störst möjlighet att få igenom sin politik i riksdagen ska regera, och det är just nu en borgerlig regering som kan bilda majoriteter med antingen de rödgröna eller Sverigedemokraterna.
Den nya linjen från Moderaterna kommer att mötas av hårda ord från vänster. Men Anna Kinberg Batra, och de andra alliansledarna, bör ta kritiken med ro och komma ihåg att den ytterst handlar om att Socialdemokraterna ser makten glida dem ur händerna.
Att Moderaterna vill avsätta Löfven efter nästa val, oavsett vilket block som är störst, öppnar förstås för den självklara frågan: Varför inte göra det redan nu?
Det enkla svaret är att Centerpartiet och Liberalerna än så länge inte är med på den nya M-linjen.
Men i längden är det svårt att förklara för sina väljare varför man väljer att avstå från möjligheter att förverkliga sin politik.
Det är vad Moderaternas nya linje i regeringsfrågan ytterst handlar om.
Svend Dahl