Det var upprörda känslor när konkursbouppteckningen över JB Education, som drev John Bauer-skolorna, i tisdags offentliggjordes. Bland skulderna – som uppgår till över en miljard – finns bland annat 140 miljoner i löneskulder, pengar som skattebetalarna nu måste betala. Vilken usel högerregering, påhejade av 300 högerkrönikörer i tweed, vi har som gör allt för att det ska kunna fortgå på ett sådant sätt. Eller har vi det?
När utbildningsminister Jan Björklund (FP) uttalade sig i Aktuellt signalerade ministern både probleminsikt och en välkommen handlingskraft. Problemet är att aktörer som är direkt olämpliga att bedriva skolverksamhet har etablerat sig på marknaden. Oseriösa ägare som bara ser till snabba vinstuttag bör inte finnas på skolmarknaden, deklarerade Björklund. Regeringen vill nu skärpa regelverket genom att införa en utbildningsgaranti som garanterar elevernas rätt att fullfölja sin utbildning. Man vill också se till att aktörernas långsiktighet och seriositet prövas när nya skolor vill öppna.
Även inom branschen tycks en ökad insikt om att skolverksamhet förutsätter att ägarna är långsiktiga ha vunnit spridning. I maj formulerades önskemål om skärpta krav likande de som regeringen nu säger sig vilja införa från utbildningsföretaget Academia. I Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör har frågan om bättre självsanering inom branschen väckts av välfärdsföretagare som ogärna vill dras i smutsen på grund av oseriösa skojares framfart. Och i Almedalen redogjorde Wallenbergsfärens investmentbolag Investor för sina höga och långsiktiga målsättningar med sitt ägande av Kunskapsskolan.
När allt kommer omkring är det ett mindre problem att friskolor med hög kvalitet kan gå med vinst än att illa skötta kommunala skolor som går med förlust drivs vidare av prestigeskäl, till priset ständiga tillskott av skattepengar.
Men att regeringen skissar på förslag som ger ökade befogenheter för staten att styra skolmarknaden vittnar samtidigt om en grundläggande avvägningsproblematik. Hur mycket kan staten tillåta sig att styra utan att det som var själva poängen med friskolereformen – det vill säga mångfalden och med den insikten om att kvalitet kan se olika ut – går förlorad? För statlig styrning kommer alltid att behövas. Frågan är bara i vilken utsträckning.
Utbildningsministerns reformtankar pekar i rätt riktning, men dilemmat att väga behovet av statlig styrning mot värdet av bevarad mångfald måste hanteras varsamt. Det är svårt att se hur politiker som använder JB-affären som svepskäl för att försöka vrida utvecklingen tillbaka mot 1980-talets brist på valfrihet skulle vara lämpade att hantera den uppgiften.
Petter Bergner
ledarskribent
