Foto: Fredrik Sandberg/TT
Handen på hjärtat; hade du velat ha ett jobb där trakasserier är en del av vardagen, arbeta i en bransch där en av tre blivit hotad och där två av tre fått motta nedsättande kommentarer under de tolv senaste månaderna.
Trodde väl inte det.
Då ska du få ett gott råd: undvik mediebranschen. Det är nämligen den som beskrivs.
Helena Giertta, chefredaktör på tidningen Journalisten, skrev så här i en ledare: ”Hoten finns på nätet, mejl och sms, via trådar du knappt vet om att de finns. Men förstås också som brev, telefonsamtal, okända varor i brevlådan.”
Syftet är naturligtvis att tysta rapportering och stoppa viktiga granskningar.
Frågan är hur mycket hot och hat en journalist ska behöva ta. Det finns de som inte är beredda att betala priset, som någon gång avstått från att bevaka vissa ämnen eller personer/grupper på grund av risken för hot/hat. I en nyligen gjord undersökning från Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet uppger 16 procent av de hotade journalisterna att de funderat på att lämna yrket.
Behöver det påpekas att hat och hot mot journalister också är ett hot mot demokratin?
Trodde väl inte det.
Ändå fortsätter det, med oförminskat styrka. Känns lite märkligt att behöva påpeka att det fria ordet är hotat samtidigt som det är 250 år sedan Sveriges första Tryckfrihetsförordning, Kungl. Maj:ts förordning angående skrif- och tryckfrihet, världens äldsta lag för yttrandefrihet, antogs.
Det kan räcka med att skriva några rader om dieter, elöverkänslighet, broar, utrikeskonflikter, religion, vargar eller miljöfrågor, för att nu inte tala om immigration/flyktingar/integration eller genusfrågor/feminism för att trigga igång hoten och hatet.
Det är bara att titta på norran.se för att få tesen bekräftad. Det finns ett antal personer som inte vill se, som omöjligt kan acceptera, någon annan världsbild än sin egen.
Sedan finns extremisterna av allehanda slag.
Men hatet och hotet blir också ett problem för hatarna och hotarna. I takt med att allt fler tidningar stänger ner sina kommentarsfält blir deras egna möjligheter att framföra sina åsikter och diskutera samhällsfrågor (utan hat och hot) allt mer begränsade. Kontraproduktivt så det förslår.
Så vad gör man?
Birgitta Ohlsson (L), tidigare demokratiminister, anser att hoten som riktas mot förtroendevalda, opinionsbildare, rättsväsende och journalister är extra allvarliga eftersom det handlar om yrken och/eller poster i samhället som är mer demokratibärande än andra och att straffen därmed också borde vara extra hårda.
Men när lagmannen Gudrun Antemar för en tid sedan lade fram den statliga utredningen om hatbrott på nätet fanns inget förslag om särskilt hårda straff för hot mot just politiker och journalister. Frågan diskuteras i utredningen, men inte mer.
Låt mig avslutningsvis få konstatera att människan är en social varelse och därmed inte heller gjord för det snabba och ansiktslösa sättet att kommunicera som nätet erbjuder, som Dalademokratens chefredaktör Göran Greiderså träffsäkert uttryck det.
Därför är också näthatet någonting som vi kommer att få leva med länge. Därmed inte sagt att det inte ska bekämpas med alla till buds stående medel, för vinner hatet är vi alla förlorare.