Användningen av kontanter minskar drastiskt.
I allt fler butiker möts kunderna av skyltar med innebörden att här är pengar inte välkomna. 2025 har hälften av alla butiker slutat acceptera kontanter. Samtidigt visar en Sifo-undersökning att allt fler svenskar inte vill ha ett helt kontantlöst samhälle.
Vilket är fullt förståeligt. I broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” uppmanas vi till exempel att ha lite kontanter hemma. Det kan ju vara bra att ha om strömmen går eller om de elektroniska betalningarna av en eller annan anledning slutar att fungera. Utan kontanter är risken uppenbar att samhället helt plötsligt skulle förlora förmågan att bedriva handel.
Dags att bredda diskussionen.
När ett samhälle förändras är det inte ovanligt att det är de så kallade svaga grupperna som drabbas: socioekonomiskt utsatta, äldre och funktionsvarierade. Vi sköter en stor del av vår vardag via mobilen: betalar räkningar, bokar biljetter, köper böcker och kläder, öppnar dörren till den offentliga toaletten och mycket, mycket mer.
Enligt Internetstiftelsen i Sverige (IIS) använder så gott som alla mellan 16 och 75 år internet. Trots det lever 1,1 miljoner svenskar fortfarande i digitalt utanförskap. Det är ungefär var tionde person. Av de svenskar som inte använder internet dagligen är en majoritet över 76 år. Det här är en grupp som sällan hörs, som det sällas pratas om i digitaliseringsdebatten.
86-årige Sverker förstår inte vad som händer på skärmen, litar inte på betalkortet. Han ryggar tillbaka för allt det nya, okända.
Linda Reneland-Forsman är lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Hon har studerat hur äldre personer upplever sin digitala värld. Slutsats: Det finns en stark koppling mellan digital exkludering och social exkludering för den som inte hänger med digitalt. Det blir svårare att resa, utöva fritidsaktiveter och umgås för den som inte har tillgång till tekniken.
Dags att bredda diskussionen ytterligare.
Det digitala utanförskapet handlar om mycket mer än att kunna sköta både det ena och det andra ”på nätet”. Det är en demokratifråga. Att ha tillgång till samhället på samma villkor som alla vi andra. Att kunna följa och delta i en politisk debatt i sociala medier, att hitta information och kunna värdera den. Andra tycker att det är krångligt att skicka in texter digitalt till lokaltidningen.
Det är viktiga aspekter i tider när populister och extremister hotar demokratins grundvalar.
Diskussionen kring för- och nackdelarna med digitaliseringens möjligheter blir lätt fragmenterad. Ena dagen diskuteras kontanthanteringen, nästa dag handlar det om hur svenskarna använder/inte använder internet, den tredje dagen är det demokratifrågorna som står i centrum. Helhetsbilden glöms ofta bort. Samtidigt som digitaliseringen måste ses i ett större perspektiv.
Under tiden fortsätter bredbandsutbyggnaden. 2018 hade 81 procent av alla hushåll och företag bredband med 100 Mbit/s, enligt Post- och telestyrelsen. 2025 ska hela Sverige vara uppkopplat.
Allt det där är naturligtvis både bra och nödvändigt. Frågan är bara vem som ska få in de personer som lever i ett digitalt utanförskap i den digitala gemenskapen. Den frågan tycks inte bara energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) ha tappat bort bland alla storslagna utbyggnadsplaner.