Med osviklig automatik går vi vidare, glömmer gårdagens tragedier och katastrofer, kanske för att orka med dagens. För någon vecka sedan, natten till den 3 oktober, drunknade minst 359 människor sedan en båt med omkring 500 flyktingar kapsejsat utanför ön Lampedusa i Medelhavet. Bilderna med rader av kistor, en liten nallebjörn på de med barn i, är fastetsade på näthinnan. I helgen var det dags igen. Ett fartyg med minst 200 migranter ombord – de flesta från Somalia och Eritrea – förliste i Medelhavet mellan Tunisien och Sicilien. Ett dussintal omkom.
Medelhavets hetaste öar lockar mängder av turister, inte minst från norra Europa, med azurblått hav, god mat, antikens kultur och ett pulserande nöjesliv. Medan den italienska klippön Lampedusa, fågelvägen inte mer än tio mil från den afrikanska kusten, lockar urfattiga migranter i jakten på ett bättre liv i skuldkrisens Europa. De tar ofattbara risker. Många av båtarna är inte sjövärdiga, det saknas livbåtar och flytvästar. Medelhavet har blivit en massgrav. Mellan 1994 och 2012 drunknade 17 300 personer på sin flykt från fattigdom och misär. Mörkertalet är stort. Det handlar om en poltik utan värdighet, utan respekt för mänskligt liv. Majoriteten flyr hemlandet inte för att de vill, utan för att nöden tvingar dem.
Nu när tonläget har börjat återgå till det normala, när indignationen och frustrationen över ännu en stor flyktingkatastrof inte längre förlamar, är det dags att på allvar ta itu med problemen, för det är inte bara ett utan flera. Men det finns inga färdiga lösningar, EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström (FP) möter ingen större förståelse från en majoritet av medlemsstaterna när hon talar om en mer mänsklig flyktingpolitik och nödvändigheten av att i solidaritetens namn dela på ansvaret, hjälpas åt. Problemet är att många regeringar gör inrikespolitiska överväganden, hårt ansatta som de är av högerpopulistiska och främlingsfientliga strömningar, som högljutt och ganska framgångsrikt propagerar för en än restriktivare syn på migrationspolitiken.
Flyktingkatastroferna går att undvika, men då måste de lagliga vägarna över Medelhavet bli fler, inte färre. Ju fler smuggelvägar som stryps desto farligare blir transporterna. I det längre perspektivet handlar det om konfliktlösning, ekonomisk och demokratisk utveckling som gör att behovet av att fly krig, förtryck, misär och fattigdom mindre. Ja, det kommer att ta tid, generationer, men den allt mer desperata flykten över Medelhavet visar att det förmodligen är den enda vägen. Och i väntan på större global rättvisa behöver flyktingpolitiken bli både mer human och mer solidarisk.