På riksplanet går Sverigedemokraterna som tåget, man är mycket nära att bli landets största parti. På det lokala börjar partiet på allvar visa sina kort.
Nej, vi är inte emot etniska föreningar, vad vi är emot är att de får ekonomiskt stöd från kommunen för att bedriva integrationsverksamhet.
Markku Abrahamsson, Sverigedemokraternas gruppledare i Skellefteå, vet hur det ska sägas för att det ska låta oförargligt.
I Sverige skyddas föreningsfriheten i grundlagen regeringsformen. Föreningsfriheten innebär rätten att bilda och tillhöra organisationer utan statsmaktens eller andra aktörers (till exempel arbetsgivares eller vårdnadshavares) ingrepp, samt rätten att stå utanför organisationer.
Många föreningar är beroende av samhällets stöd för att kunna verka. I utbyte förväntas de göra en god insats för samhället. Grundtanken är att samhället vinner på att barn, ungdomar och vuxna är delaktiga och kan påverka. Utan stöd från samhället riskerar föreningarna att bli färre. Inte minst i tider som dessa när det ideella engagemanget minskar.
Förenklat, generaliserande och tolkat kan man säga att det var detta som Sverigedemokraternas motion om bidragsfinansiering av etniska föreningar handlade om. Om nyttan av deras integrationsverksamhet står i paritet med kommunens ekonomiska insats. Nej, det gör den inte, tycker Sverigedemokraterna. Jo, det gör den, tycker övriga partiet i olika tonlägen.
När kommunfullmäktige i Skellefteå på tisdagen diskuterade SD-motionen var det många som ville säga mycket. De 36 inläggen i debatten tog drygt en timme i anspråk.
På riksplanet är SD mycket nära att bli landets största parti. På det lokala planet börjar man på allvar visa sina kort, och alla är inte vackra, eller bidrar till en positiv samhällsutveckling som bygger på traditionella svenska värderingar. Men enkla lösningar på svåra frågor appellerar till fler och fler väljare i slott och koja. Det är någonting som övriga partier har att förhålla sig till.
Enstaka frågor som SD driver, enstaka motioner som SD skriver behöver nödvändigtvis inte få varningsklockorna att ringa. Men ser man till helheten, det små stegen, bör alla Sverigevänner – nej, det är inte Sverigedemokraterna – känna oro. Inte minst med tanke på framgångarna i opinionen. Det är den svenska modellen som SD ger sig på. Den modell som tjänat det svenska samhället så väl så länge. En modell och ett samhälle byggt på kulturell tolerans och politiskt samförstånd.
Då är frågan: Medverkar eller motverkar de etniska föreningarna till integration?
Den frågan gav debatten i kommunfullmäktige inget egentligt svar på. Det sades många hårda ord från talarstolen, så hårda att kommunfullmäktiges nye ordförande Daniel Ådin (S) med ojämna mellanrum kände sig nödsakad att påpeka fördelarna med ett juste debattklimat. Malin Berglund (S), Iosif Karambotis (S) med flera talade väl för sin sak, det gjorde även Markku Abrahamsson.
Men det var en debatt med mycket känslor och refererande till egna erfarenheter. Finns det ingen trovärdig forskning att hänvisa och relatera till?
Självklart ska de föreningar som gör en samhällsinsats få samhällets stöd.
Liberalernas gruppledare Christina Soldan, med rötterna i Rumänien, satt länge tyst. Men till slut tog hon till orda: ”Den här motionen är direkt diskriminerande mot oss invandrade som bor i Sverige, som arbetar och betalar skatt som alla andra”, och så hänvisade hon till diskrimineringslagen.
Det gjorde hon alldeles rätt i. Att som SD-motionen gör, peka ut etniska grupper, riskerar att på sikt slita sönder Sverige. Låt det inte ske.