Vladimir Putin har suttit vid makten i 20 år. Hur länge till sitter han, och till vilken kostnad?
I dagarna har det gått två decennier sedan Vladimir Putin för första gången valdes till Rysslands president.
När han tog makten var Ryssland sakta men säkert på väg att bli en del av den demokratiska världen. Natomedlemskap diskuterades på hög politisk nivå, relationerna med väst var på bättringsvägen och uppemot en tredjedel av ryssarna stöttade ett ryskt EU-medlemskap.
Historien kunde ha haft en annan gång, konstaterar Anders Åslund, Rysslandsexpert och före detta ekonomisk rådgivare till Boris Jeltsins regering, i skriften ”20 år med Putin” (Frivärld).
Skriften är ett slags förnyad upplaga av den nu mördade demokratiaktivisten Boris Nemtsovs skrift ”Tio år med Putin”, med svenska textinlägg av profilerade Rysslandskännare.
I ”Tio år med Putin”, som gavs ut på ryska 2010, beskriver Nemtsov dystert Vladimir Putins gärningar vid makten.
Hur barnadödligheten ökat och hur ohälsotalen stigit till nya rekordnivåer till följd av statsfinansiella prioriteringar som mer handlat om att säkra makten än om att stärka landet. Hur godtyckliga exproprieringar och korruption skrämt iväg investeringar och förstört förutsättningar för välstånd. Hur den ekonomiska ojämlikheten växer och hur censuren tilltagit och människors fri- och rättigheter steg för steg monterats ned.
Men då, 2010, fanns det ändå ett litet – om än vissnande – hopp kvar om att utvecklingen skulle kunna vändas, åtminstone från västvärldens håll. I stället har ytterligare steg tagits i auktoritär riktning, både inhemskt och genom invasionen av Krimhalvön och östra Ukraina.
Men botten för Rysslands demokratiska utveckling – eller rättare sagt avveckling – är sannolikt inte nådd. Putins presidentskap kan under nuvarande konstitution inte vara längre än till årsskiftet 2025 varför en folkomröstning ska utlysas som möjliggör att han sitter kvar till 2036.
En annan föreslagen förändring är att förklara rysk lagstiftning överordnad internationell rätt. Mänskliga rättigheter, och andra länders territoriella integritet, ska med andra ord bara respekteras när Ryssland känner för det.
Ingenting pekar på att Putin plötsligt skulle vända på skutan och återställa det demokratiska reformbygge som påbörjades i samband med Sovjetunionens fall.
Som behandlas i den brittiska tidskriften The Economist (14/3 2020) är den ryska samhällselitens ställning helt beroende av Putin och den förda politiken. Och med popularitetssiffror som håller på att halveras är det ingen alltför vild spekulation att Rysslands militära äventyr i Mellanöstern, och militära kränkningar av grannländer, på ett eller annat sätt kommer att fortsätta.
Att signalera styrka och väcka patriotism genom att gå i väpnad konflikt eller krig är ett historiskt framgångsrikt sätt att väcka liv i förtroendesiffrorna, något inte minst Vladimir Putin själv erfor i samband med ockupationen av Krim.
Kanske är Rysslands sorgliga utveckling sedan början av 2000-talet en helt oundviklig konsekvens av ett före detta världsdominerande imperium som lider av fantomsmärtor.
Men som Boris Nemtsovs – fortfarande så aktuella – skrift visar är det ändå högst medvetna beslut av en korrupt och maktfullkomlig elit som tagit landet dit.
Och den kommer inte att släppa makten ifrån sig frivilligt.
Pontus Almquist