Att sänka abortgränsen är både svårt och enkelt.
I våras släppte Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en rapport om sena aborter.
Bakgrunden till rapporten var de fall där sjukvårdspersonal rapporterat livstecken hos aborterade foster som fötts fram under de sista dagarna då abort tillåts efter beslut från Socialstyrelsen.
I ett av fallen valde en läkare att efter en sen abort sätta in åtgärder för att försöka rädda fostret. Fallet har ställt frågor om människovärde, lagstiftning och teknikutveckling på sin spets.
Många abortmotståndare har använt sjukvårdens berättelser i syfte att, om inte helt förbjuda abort, så i varje fall minska tiden när det är tillåtet. Sorgligt nog har de fått en del gehör och en förenklad bild av de sena aborterna har spridits i media.
Att Svenska Evangeliska Alliansen (samfundsoberoende kristet nätverk och samlingsorganisation för den evangelikala rörelsen i Sverige), Claphaminstitutet (en kristen ekumenisk tankesmedja) och den katolska kulturtidskriften Signum under Almedalsveckan anordnade ett seminarium på temat ”Sena aborter – praktiskt problem eller varningsflagg” var därför inte särskilt överraskande.
Glädjande nog var den debatt som hölls betydligt mer respektfull än vad diskussioner kring abortfrågan brukar vara.
De medverkande var Michael Lövtrup från SMER, Stefan Gustavsson från Apologia (en ideell förening med syfte att förklara, försvara och förmedla kristendomen), ledarskribenten Jenny Sonesson och Catarina Kärkkäinen från Fria Moderata Studentförbundet.
Panelen lyckades navigera sig runt svåra avvägningar utan att det egentligen hettade till alls. Stundom blev det till och med för filosofiskt avslaget i en fråga, som när det kommer till kritan handlar om kött och blod, liv och död, sorg och förtvivlan.
Man kan, som religiösa gärna vill göra, hålla på att diskutera när livet uppstår och vad människovärde egentligen är i all oändlighet.
Men faktum är att det finns situationer där abort är den enda utvägen. Det gäller situationer där den gravida kvinnan har ett gravt missbruk, är mycket ung, har blivit våldtagen, hotas av hedersvåld eller har förträngt graviditeten in i det längsta.
Det handlar även om situationer där fostret är svårt sjukt eller missbildat vilket i många fall inte går att upptäcka rent medicinskt förrän i vecka 18–19, det vill säga ibland efter gränsen för helt fri abort som sträcker sig till vecka 18. Varje år sker av dessa skäl omkring 400 sena aborter i Sverige. Skulle de inte ha tillåtits hade det varit djupt inhumant.
När vi ser hur abortmotståndarna i och utanför Sverige gång på gång vrider upp tonläget och pratar om fostrets rättigheter är det därför viktigt att lyfta fram vad det här egentligen handlar om.
Det är också på tiden att vi börjar diskutera en fast abortgräns. I dag är det neonatalvårdens utveckling som styr när abort är tillåtet.
Men det kommer troligtvis en dag när vi kan rädda foster tidigare än man kan upptäcka svåra fosterskador. Den dagen måste – som debattören Jenny Sonesson påpekade under panelsamtalet i Almedalen – liv och död kunna existera i samma vecka och avgöras från fall till fall.
Så enkelt, eller svårt, är det faktiskt.
Malin Lernfeldt