Kärnkraftverket Barsebäck var en del av Sveriges historiskt snabba omställning från fossila bränslen i elproduktionen.
Tyskland genomgår en ”otroligt snabb energiomställning”, skrev Svenska Dagbladets klimatexpert, professor Johan Rockström, i ett reportage häromveckan (25/1 2019).
För första gången är den förnybara andelen större än kolkraften i den tyska elproduktionen.
Efter en utredning överväger landet att sätta ett slutdatum för när kolet ska vara borta ur energimixen.
En snabb utfasning av kolkraften är förstås nödvändig om klimatmålen ska nås. Just därför är det intressant att notera att den i miljörörelsen så omhuldade tyska energiomställningen faktiskt inte är särskilt snabb.
För det första är den inte tillnärmelsevis tillräcklig för att på allvar kunna tackla klimatfrågan.
Som Joshua Goldstein och Staffan Qvist – författarna till den uppmärksammade boken ”A Bright Future” – skriver i Wall Street Journal: ”inte ens om hela världen hade samma ambition och investeringsvilja som Tyskland inom förnybar energi skulle omställningen vara tillräcklig. Att få bort koldioxidutsläppen från världens energiproduktion skulle med denna takt ta 150 år.”
Men ”energiewende”, som omställningen kallas på tyska, är inte heller snabb om man exempelvis jämför med när Sverige fasade ut fossila bränslen ur energiproduktionen.
Kärnkraftsutbyggnaden under 1970- och 1980-talen innebar att Sverige adderade fossilfri el i fem gånger så hög takt som Tyskland gör nu. Som Joshua Goldstein och Staffan Qvist skriver halverades Sveriges totala koldioxidutsläpp, samtidigt som elproduktionen fördubblades.
Om hela världen byggde fossilfri el i samma takt som Sverige under den tiden skulle kolkraften vara utfasad inom tio år.
Om Tysklands omställning är så ”otroligt snabb”, vad ska man då kalla Sveriges?
Sanningen är att miljörörelsen och gröna partier runt om i världen blundar när kärnkraften kommer på tal. Med hänvisningar till enstaka studier om att ett helt förnybart elsystem är teoretiskt möjligt ignorerar man att inte ens en av världens snabbaste utbyggnader av sol- och vindkraft ens kommer i närheten av att lösa problemen.
Miljöaktivister och miljöpartister lyfter gärna fram FN-organet IPCC:s varningsrop om klimathotet, men blir tysta när samma panel lyfter fram ny kärnkraft som en nödvändighet.
MP-språkröret Isabella Lövin framförde i valrörelsen att kärnkraften är för dyr för att bygga ut: en krona per kWh, jämfört med runt 40 öre för ny vindkraft. Men det stämmer knappt ens för de kärnkraftsprojekt som gått riktigt snett. I Abu Dhabi uppskattas ny kärnkraft ge el för runt 50 öre/kWh – ungefär samma pris som statliga Energikommissionen räknade fram 2016.
Räknar man dessutom med att vindkraften har en dold kostnad, i form av att den måste täckas upp av andra kraftslag när vinden slutar blåsa vid fel tillfälle, är prisskillnaden marginell.
De argument man hade mot kärnkraften på 1980-talet – oro för säkerheten och slutlagringen – har också malts ner av den tekniska utvecklingen. Därför ignorerar man helst kärnkraftsfrågan.
Kanske är det därför Johan Rockström inte nämner kärnkraften en enda gång, trots ett helt uppslag om Tysklands omställning.
Vindkraften byggs ut, men kolet blir kvar. Det är priset för att behålla de snygga och miljövänliga 1980-talsglasögonen på.
Om världen misslyckas med klimatomställningen kommer miljörörelsen att vara medskyldig.
Joakim Broman