Enligt FN:s klimatpanel IPCC är vi på god väg att missa 1,5-gradersmålet.
Miljöpartiet har helt rätt: Det brådskar, klimatet kan inte vänta.
Men Miljöpartiet har också fel: Mer kärnkraften är en av flera lösningar på den akuta klimatkrisen.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC är vi på god väg att missa 1,5-gradersmålet. Och gör vi det blir konsekvenserna mycket allvarliga, oöverskådliga. Isarna smälter, korallreven dör, matproduktionen och säkerhetspolitiken påverkas, den ekonomiska tillväxten hotas. Risken är att vi tappar kontrollen över klimatsystemen.
Mer om kärnkraften senare.
Just nu pågår klimattoppmötet COP24 i polska Katowice. Det är en ödets nyck att det hamnade just där, i hjärtat av landets koldistrikt, där den stickande röken gör luften tung att andas.
Samtidigt är det logiskt. För Katowice är den globala klimatkrisen i miniatyr. Arbetstillfällen inom kolsektorn är hotade samtidigt som det finns en medvetenhet om att det inte går att bygga en framtid på kol. Det är precis samma konflikt som finns kring utvinningen av oljeskiffer. Hanteringen ger arbete, samtidigt som det finns en lång rad allvarliga miljöproblem.
Klimatet kan inte vänta. Koldioxidutsläppen borde minska, men ökar i stället. 2018 blir ett värstingår. Aldrig tidigare har vi släppt ut så mycket koldioxid i atomsfären. De väntas sluta på 37,1 miljarder ton, plus 2,7 procent jämfört med 2017, enligt forskare inom den internationella organisationen Global Carbon Projekt. Ökad användning av fossila bränslen förklarar saken.
Det uteblivna klimatarbetet stavas i mångt och mycket pengar. Många länder hoppas att någon annan ska betala deras egen omställning. Att ställa om inte bara energisystemen, utan också transportsektorn och jordbruket kostar naturligtvis en hel del. Men det är nödvändigt.
Samtidigt ska de som bor i glesbygd, till exempel i Norrlands inland, där avstånden är långa och bussen slutat gå för länge sedan, inte behöva drabbas extra hårt när drivmedelsskatten höjs.
Det kan tyckas vara bagateller i det stora hela. Och det är det. Men samtidigt inte. För det är som Patrik Kronqvist skriver i Expressen (6/12 2018): ”Det svåra med klimatarbetet kommer inte att vara att utforma en politik för minskade utsläpp, utan att få folklig acceptans för åtgärderna.”
Frågan är hur kostnaderna för klimatanpassningen kan fördelas rättvist?
FN:s klimatmöte i Katowice går in på slutvarvet. I tisdags anslöt ländernas ministrar, vilket innebär att högnivåförhandlingarna har startat. Men det går trögt, substantivet fiasko har börjat viskas i korridorerna. Samtidigt som senaste prognosen från den oberoende forskarorganisationen Climate Action Tracker säger att temperaturhöjningen kan landa på över tre grader runt 2100.
Det helt nödvändiga klimatarbetet störs av bland annat motvilliga utsläppsjättar som USA, Indien och Kina.
Slutligen så var det det där med kärnkraften. Enligt IPCC:s klimatpanel går växlingen till fossilfri elproduktion alldeles för långsamt. För att klara temperaturmålet skulle kärnkraften behöva öka med 91–190 procent, kanske ännu mer, till 2050. Vilket fick klimatminister Isabella Lövin (MP) att ta till orda: ”Vi ser inte att kärnkraften är framtiden.”
Men ska vi klara av att hantera klimathotet måste alla till buds stående medel användas. Och det snart, väldigt snart. Mer kärnkraft är inte lösningen med stort L, men en del den.
Dyrt? Ja, men oavsett vilken väg omställningen tar så kommer det att kosta. Och att ingenting göra kommer att kosta ännu mer.