Justitieminister Gunnar Strömmer (M) anser att folkgrupper som drabbats av folkmord skyddas från ytterligare kränkningar genom Sveriges nya lagstiftning.
Bakgrunden till lagändringen är EU:s önskan att forma en gemensam strategi mot rasism och främlingsfientlighet som också avspeglas i ländernas lagstiftning. Unionen vände sig till Sverige för tre år sedan och påpekade att lagstiftningen mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige var ofullständig. Sverige opponerade sig först mot EU, men genomförde sedan utredningen “En bestämmelse om hets mot folkgrupp” som blev grunden till lagändringen i brottsbalken som riksdagen antog i maj månad.
Regeringen motiverar lagändringen med att den ska motverka rasism och antisemitism. De menar att ändringarna i brottsbalken tydliggör vad som kan vara en del av ett brott som faller inom ramen för hets mot folkgrupp. Lagen är nu omformulerad så att förnekelse och förringande av folkmord nu uttryckligen omfattas av bestämmelserna. Det ska, enligt regeringen, dels underlätta domstolarnas bedömning av eventuella brott med rasistiska och antisemitiska förtecken, dels skydda hur berättelsen om folkmorden bäst förs vidare. Lagen blir ett ställningstagande för vilka åsikter som är att betrakta som rätt eller fel att stå för.
Justitieminister Gunnar Strömmer anser att lagändringen är befogad för att den slår vakt om ett stärkt skydd för de folkgrupper som drabbats av folkmorden. Det som är problematiskt med ändringen är dock inte Strömmers avsikter. Problemet är att lagen i praktiken gör ett stort avsteg från den demokratiska och liberala principen om yttrandefrihet. Möjligheten till yttrandefrihet utgör en skiljelinje mellan individers rättigheter i öppna stater på en sida, och avsaknaden av samma rättigheter i slutna stater på den andra sidan. Inom ramen för en liberal demokrati är det upp till individen att fritt uttrycka tankar och idéer, även om det innebär att förneka ett hemskt folkmord.
I förarbeten till lagen sägs att man med hjälp av lagens ändring kan styra undervisningen när en elev skulle förringa eller förneka ett folkmord. Denna pedagogiska ambition förstärks av kulturminister Parisa Liljestrand som hävdar att utbildning är bästa vaccinet för att kväva rasism och antisemitism. Liljestrand kan ha rätt i sin bedömning, men förbud är en svårbegriplig strategi mot bakgrund av detta. Redan idag är kunskap om Förintelsen och andra folkmord viktiga delar i skolundervisningen. Dessa inslag kan förstärkas. Men styrkan i god utbildning bygger på att kunskaperna tål ifrågasättande, inte att de dominerar på grund av att kritik förbjuds.
Kulturminister Parisa Liljestrand (M) menar att utbildning är bästa skyddet mod rasism och antisemitism.
Det finns heller ingen garanti för att förnekelse av Förintelsen försvinner bara för att sådana yttranden förbjuds. Risken är att de gror sig starkare och växer i undanskymda forum. En sådan samhällsutveckling skulle gå stick i stäv med regeringens motiv till lagändringen.
Att regeringen vill satsa på att stävja främlingsfientlighet är i sig mycket bra. Men det lättvindiga avsteget från rätten till yttrandefrihet till förmån för en mer auktoritär hållning är högst oroande ur ett liberalt perspektiv. I slutändan är skälen som regeringen anför inte starka nog för att legitimera inskränkningen av yttrandefriheten. Staten ska möjliggöra fria samtal, forskning och utbildning, men inte belägga människor med yttrandeförbud. Lagändringen kan bli direkt kontraproduktiv, och den är en stöt riktad rakt mot en av den liberala demokratins hörnstenar.
Adam Bäckström, fristående ledarskribent