Redan för en hel del år sedan började fack och arbetsgivare slå larm.

De tittade i kristallkulan och såg en snabbt annalkande arbetskrafts- och kompetensbrist.

Sanningen att säga behövde de inte titta särskilt djupt.

Med åren har fler och fler branscher fått svårt att få tag i arbetskraft, ännu svårare att få tag i arbetskraft med rätt kompetens.

Skellefteå utgör därvidlag inget undantag. Sysselsättningsgraden är rekordhög, arbetslösheten rekordlåg. Här går det ungefär två lediga jobb på varje arbetssökande. Jobben finns, men kompetensen saknas. Det behövs alltså en betydande inflyttning.

Samma slussats dras i Skellefteå kommuns årsredovisning för 2021: ”Då Skellefteå kommun redan i dag har nästan hälften så många arbetslösa som övriga riket och därmed en mycket liten ledig kapacitet på arbetsmarknaden krävs en inflyttning av människor både från utlandet och övriga Sverige. Kommunen har därför intensifierat arbetet för att få människor att välja Skellefteå som bostadsort.”

Intressant att notera är skrivningen att det ”krävs en inflyttning av människor både från utlandet och övriga Sverige”.

För samtidigt som både det offentliga och privata näringslivet, inte minst i norra Norrland, ropar efter arbetskraft vill Socialdemokraterna på riksplanet – eventuellt med benäget bistånd från Sverigedemokraterna – skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring.

Självklart finns det inga garantier för att de som kommer hit för att pröva lyckan har rätt utbildning och kompetens. Men med en snabbkurs i yrkesanpassad svenska och utbildningsinsatser finns det alla möjligheter att de som kommer också kan bidra.

Skellefteå kommuns omsorg har fått in 200 färre ansökningar till sommarvikariat än förra året.

”Vi är alltid oroade inför sommaren, men lite extra oroade i år”, säger nämndens ordförande Iosif Karambotis (S) till Norran (28/4 2022).

Det borde han vara. Orolig alltså.

Det borde också Region Västerbottens hälso- och sjukvårdsdirektör Brita Winsa vara. Sommarplaneringen för hälso- och sjukvården i Västerbotten går inte som smort. Långt därifrån.

Nio av tio byggföretag i norra Norrland har svårt att få tag på arbetskraft. Svårast är det att hitta rätt yrkesarbetare, men även tjänstemän och chefer saknas. Samtidigt fortsätter den gröna byggboomen i norra Sverige. Det finns ett omfattande kompetensbehov kopplat till bland annat Northvolt, H2 Green Steel och Hybrits satsningar.

Industrin skriker efter fler händer vid maskinerna, vårdpersonalen efter fler händer i vården.

Det saknas barnmorskor, sjuksköterskor och ingenjörer, läkare, systemanalytiker och lärare, bussförare, elektriker och kockar, personliga assistenter och undersköterskor. Och en hel del annat.

Hjulen snurrar, men jobben haltar.

Varför diskuteras inte frågan mer än vad den gör. Lokalt, regionalt och nationellt.

Den diskuteras, lite yrvaket, men borde diskuteras betydligt mer frekvent.

Frågan som behöver ställas är: Vad kan kommuner, regioner, regering och riksdag göra för att hjälpa företagen?

Och var kan företagen göra för att hjälpa de offentliga arbetsgivarna.

Sverige behöver fler människor som vill arbeta och bidra. Vi behöver människor med kunskaper som saknas i vårt land. Vi behöver en inflyttning av människor – gärna med rätt kompetens – från utlandet.

Det handlar inte bara om högutbildade experter. Det handlar om att det saknas människor som kan göra ett visst jobb. Från undersköterskan via busschauffören och byggnadsarbetaren till forskaren, specialistläkaren och it-experten.

När kommunfullmäktige i tisdags (3/5 2022) debatterade året som gått i Skellefteå kommuns årsredovisning 2021 fanns ett ypperligt tillfälle att diskutera vad kommunen kan göra – på kort och på lång sikt – för att hjälpa både sig själv och företagen med rekryteringen.

Många nuddade vid frågan utan att riktigt ta tag i den.

Det behövs bostadsbyggande för att lindra bostadsbristen, byggtakten behöver fördubblas under en lång tid framöver, om man får tro arbetsgivareorganisationen Byggföretagen. Men vem ska göra jobbet?

Så ser det ut i många branscher.

Det gäller att se de arbetslösa som en möjlighet, inte som ett problem. De kan utbildas i ”skolbänken” eller ute på företagen. Vi måste också se arbetskraftsinvandringen som en möjlighet, inte som ett problem. De kan utbildas i ”skolbänken” eller ute på företagen.

Fler måste bidra, men då måste också fler få möjlighet att bidra. I stället för att skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring borde regeringen fokusera på att dämpa effekten av flaskhalsar och kompetensbrist på arbetsmarknaden.