Den aktuella frågan är om det är rätt av Tidöregeringen att höja lönekravet för att människor ska få arbetstillstånd i Sverige. Den nya nivån, som ligger på drygt 27 000 kronor per månad, kan innebära att personer med avtalsenlig lön inte får arbetstillstånd. Det finns många branscher där fack och arbetsgivare är eniga om en lägre lönenivå än så, särskilt för nyanställda.  

Linnea Öhman (MP) hade lämnat in en interpellation till kommunfullmäktige i Skellefteå om hur dessa nya krav drabbar kompetensförsörjningen för kommunen. Kanske blev Öhman nöjd över engagemanget i diskussionen, kanske upplevde hon svaren mest förvirrande. Kommunalrådet Evelina Fahlesson (S) presenterade resultatet av en kartläggning som visade att 120 personer av kommunens anställda, riskerar att inte få nytt arbetstillstånd, när det ska förnyas. Nils Westerberg (M) ifrågasatte starkt denna siffra eftersom Migrationsverkets egen statistik talar för att detta endast skulle omfatta 600 personer i hela landet, och att Skellefteås andel rimligen skulle vara färre än tio personer. Fahlesson var inte särskilt angelägen att hålla fast vid den siffra hon rapporterat, utan hävdade senare i diskussionen att det är förändringens inriktning, inte antalet drabbade, som spelar roll här. 

Det märkliga i diskussionen är att både S och M nationellt vill minska arbetskraftsinvandringen. Jag undrar: har S i Skellefteå en annan uppfattning än moderpartiet, och borde inte M i kommunen vara missnöjda med att begränsningarna ger så liten effekt? Att lokala Skelleftepolitiker landar i andra åsikter än sina moderpartier hänger så klart samman med det skriande behovet av arbetskraft till vår region, inte minst till Skellefteå. Vi behöver inflyttning, både av högspecialiserad arbetskraft och av personer som kan göra enkla jobb i serviceyrken. Det har hittills visat sig att för få människor vill flytta hit från övriga landet, och att inte heller inflyttningen från EU-länder räcker. Regeringens negativa politik mot arbetskraftinvandring är därför inte bra för vår bygd.  

Att Sverige kört fast i en så dålig politik i denna fråga beror på att högerns och vänsterns sämsta sidor har fått tolkningsföreträde. Från vänster spökar den fackliga idén om arbetsmarknadsprövning. Den handlar om att facken ska ha rätt att stoppa utländsk arbetskraft i branscher där arbetslösheten är låg. Tanken är att för hög arbetskraftsinvandring skulle leda till arbetslöshet eller låga löner. Från höger mullrar oron för volymer. Om det blir för många utlänningar i Sverige, och om dessa har låga löner, tror högern att kriminaliteten och den sociala oron skulle öka i landet. 

Men både vänstern och högern har företrädare och idéer som vågar tro på människors vilja att göra rätt för sig, och som vågar lita på marknadens förmåga att reglera balansen mellan utbud och efterfrågan. Det är sådana idéer och politiska företrädare som Västerbotten behöver just nu. Hemtjänsten, barnomsorgen och batteriindustrin är bara några exempel på branscher där behovet av personal ökar. Jag hoppas därför att kommunpolitikernas nästa debatt ska handla om hur vi ska få fler att flytta hit, inte om hur många som ska behöva flytta härifrån.

Andreas Westerberg är fristående ledarskribent