Den sista augusti tänker ledamöterna från S, Mp, V och C ta initiativ till en omröstning att byta ut ordföranden i riksdagens justitieutskott, Richard Jomshof (SD). Bakgrunden till detta är debatten kring sommarens koranbränningar där Jomshof på sociala medier kallat profeten Muhammed för en massmördare. De som är kritiska till detta menar att SD-politikern är olämplig som ordförande i riksdagens justitieutskott ifall han inte kan hålla en mer nyanserad ton i samhällsdebatten. Jomshofs uttalandet om Muhammed anses enligt kritikerna till och med förvärra Sveriges nationella säkerhet.
Åtminstone tre liberaler i riksdagen har uttryckt åsikter som liknar de som de rödgröna driver. Carl B Hamilton (L) var en av dessa. Han menade att Jomshofs utspel gör honom ovärdig som utskottsordförande och att han borde avgå. Liberalernas partiledare meddelade dock förra veckan att partiet inte kommer rösta bort Jomshof. När Hamilton intervjuades angående detta fick han frågan om var han trodde att gränsen för Liberalerna skulle gå. Det var då han sa att han trodde att gränsen går vid judarna. Det var alltså inte där hans egen gräns gick, men han trodde att ifall Jomshof uttryckt något liknande om judar så skulle han röstas bort av Liberalerna. Kritikstormen mot Hamilton blev stor både internt och från andra. Han avgick som riksdagsledamot och genom det blev hans uttalande sant, om än på ett bakvänt sätt. Den som påstår att judehat är särskilt känsligt i Sverige, den trampar på en sådan öm tå att det inte går att förlåta. Den som hatar på muslimer å andra sidan? Ja Jomshof sitter säkert.
Kan Liberalerna bli regeringens vakthund? Kanske. När det gäller riktiga hundar hör jag till de rädda. En del av detta har säkert med min allergi att göra. Jag har aldrig kunnat umgåtts särskilt nära med hundar. Men det har också med grannhunden Puck att göra från när jag var liten och bodde i Malå. Den hunden vaktade på allt. Skällde så fort man kom nära. Ingen behövde tveka på var gränsen till den tomten gick, och jag blev såklart knäsvag varenda gång. Andra tyckte nog också att jycken var tröttsam. ”Hallå! Jag går bara förbi här. Du behöver inte skälla för det.” Men det blir ofta så med vakthundar. De är inte särskilt nyanserade.
Liberalerna är ett parti som vill undvika de lätta svaren på svåra samhällsfrågor. Det är bra tycker jag. Problemet är att den hållningen inte fungerar när gränser ska pekas ut. För ett parti som tror på kompromisser och lever av pragmatism blir mötet med vulgära populister lätt rätt lamt. Det som behövs nu är tydlighet. Men det är oviljan till förenklingar som ligger bakom att partiet valde att ingå i nuvarande regering. De tänkte sig att Tidöpartierna totalt sett skulle styra Sverige bättre än de rödgröna. Idén var att regeringens politiska tyngdpunkt, tack vare Liberalerna, skulle ligga mot mitten och inte åt höger.
Ja om partiet fortfarande tror på den idén så är det dags att börja visa det. Liberalerna behöver bli bråkigare, säga nej oftare och stå på sig hårdare. Om detta någonsin ska bli en regering som gillas av liberalt sinnade människor, så hänger det på att politiken dras åt rätt håll. Sverige behöver mer rättssäkerhet, bättre integration, fler företagare, bättre skola och en mer aktiv miljöpolitik. Det kan Liberalerna bidra till. Men då måste de börja slita hårt åt det hållet.
Andreas Westerberg är fristående ledarskribent