Vad händer när de sista överlevarna är borta?

De överlevande blir snabbt färre. Om några år finns inga kvar som själva kan berätta om fasorna och om hur de drabbades av att en hel stat satte mördandet i system.

Ledarkrönika 8 juni 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Vi skriver den 27 januari 1945.

Röda armén närmar sig det nazistiska förintelselägret Auschwitz.

En av de sovjetiska soldaterna heter David Dushman. Han är 21 år gammal. Med sitt pansarfordon forcerar han lägrets elektriska stängsel. Det bidrog till att de fångar som lämnats kvar, som ännu var vid liv kunde befrias.

Mellan en och två miljoner människor dog i Auschwitz. De 7 000 fångar som fanns kvar i lägret vid befrielsen hade varit alltför sjuka, alltför svaga för att kunna delta i evakueringen av förintelselägret. De så kallade dödsmarscherna i riktning mot Tyskland.

Varför berätta om David Dushman, om Auschwitz, och varför just nu?

I lördags avled han på ett sjukhus i München, 98 år gammal. Dushman var den sista nu levande sovjetiska soldaten som var med vid befrielsen av Auschwitz.

Om detta måste vi berätta. Men överlevarna går bort en efter en. Snart finns ingen kvar. Vem ska då föra vittnesmålen vidare, berätta om alla de hemskheter och vidrigheter som nazisterna ägnade sig åt? Massmorden i industriell skala.

Vi låter David Dushman berätta vad han såg. En gång till. Som en slags postum hyllning.

Så här sa han till tyska Süddeutsche Zeitung för några år sedan: ”Det var skelett överallt. De stapplade ut ur barackerna, de satt och låg bland de döda. Fruktansvärt. Vi slängde åt dem alla våra konserver och körde genast vidare för att jaga fascister.”

Vid det laget hade nazisterna hunnit ta livet av sex miljoner judar, men också fyra–fem miljoner icke-judar – politiska motståndare, polacker, ryssar, romer, Jehovas vittnen, homosexuella och mentalsjuka.

Vi måste fördöma intolerans och våld mot personer eller grupper på grund av etniskt ursprung, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Historien har visat vad hat och agitation mot minoriteter kan leda till.

Det finns skillnader. Men också obehagliga likheter mellan utvecklingen under 1920- och 1930-talen och dagens Europa.

Ryssland vill återta en förlorad stormaktsställning. Utvecklingen i ett par mellaneuropeiska länder gör att den demokratiska styrkan kan ifrågasättas. Delar av Europas befolkning saknar framtidstro. Missnöjespartier med förenklade lösningar får ökat stöd.

David Dushman finns inte längre. De överlevande blir snabbt färre. Om några år finns inga kvar som själva kan berätta om fasorna och om hur de drabbades av att en hel stat satte mördandet i system.

Minnet av Förintelsen måste föras vidare.


Ämnen du kan följa