Syftet med koranbränningarna var enligt honom själv tudelat. Dels att kritisera Islam, och dels att medvetet provocera för att bevisa en poäng – han ville visa hur integrationspolitiken misslyckats genom att polarisera det västerländska samhällets värderingar om bland annat yttrandefrihet mot den islamska traditionen. 

Paludans aktioner fick också omfattande reaktioner. När han under våren 2022 gjorde flertalet demonstrationer i Sverige mynnade det vid åtminstone sex tillfällen ut i våldsamma upplopp. Över 300 poliser skadades och många bilar sattes i brand av de upprörda åhörarna. 

Den senaste tiden har fenomenet med koranbränningar eskalerat. Det har omvärldens reaktioner på det också gjort. Konsekvenserna av det har relaterats till allt från Turkiets behandling av Sveriges Nato-ansökan till nationens anseende i Mellanöstern, och följaktligen risker för terrorattentat mot svenska mål. 

I Sverige har detta initierat en debatt om huruvida yttrandefriheten ska tillåta att religiösa skrifter skändas eller inte, och debatten är intressant. Å ena sidan kan man hävda att yttrandefriheten inte bör inskränkas och att religioner kan och ska kunna kritiseras – även på tarvliga sätt. 

Å andra sidan kan man hävda att möjligheten bör begränsas med tanke på vilka reaktioner det orsakat. Det vore dock en handling med dubbla signaler. Den eftersträvar förvisso en mer friktionsfri relation till vår omvärld men samtidigt kan den tyvärr påstås belöna krafter som ibland använder våld för att driva fram sin vilja. 

Personligen har jag svårt att se hur omvärldens kritik mot Sverige i samband med koranbränningar som fenomen hade kunnat bli så stort utan att bakgrunden till dem medvetet förvrängts. I många muslimska länder sprids nämligen bilden av att Sverige som land sanktionerat demonstrationerna, trots att de iscensatts av utländska privatpersoner. Distinktionen mellan vad som är Sveriges agerande, och privatpersoner i Sveriges agerande, är egentligen lätt att göra. 

Vidare har jag svårt att se hur ett förbud mot koranbränningar skulle räcka för att nå målet. De som idag genomför dem hade sannolikt bara bytt metod. Det hade inneburit att ny lagstiftning skulle behöva tillföras hela vägen ut på ett sluttande plan. Och frågan är – oavsett om man är för möjligheten att få kritisera religioner eller inte på det sättet – om det önskvärda slutmålet är ett samhälle där filmer som Monty Pythons ”Life of Brian” aldrig fått göras? 

Frågan är också vilken reell nytta ett förbud hade gjort i syfte att minska risken för våld och terror i religionen namn. De många mordförsöken på konstnären Lars Vilks och exil-iraniern Salman Rushdie – liksom massakern på satirtidningen Charlie Hebdo - berodde ju aldrig på specifikt koranbränningar. 

Med det i bakhuvudet är det lätt att ifrågasätta vilken effekt ett förbud mot koranbränningar faktiskt skulle ha. Andra saker man kan fundera över är hur långt man i längden är beredd att gå vad gäller inskränkningar av yttrandefriheten såsom den ser ut idag, och vilka krafter man därmed egentligen strävar efter att tillmötesgå.