Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.
Vem som först yttrade den bevingade frasen råder det delade meningar om. Den amerikanske författaren och tidningsmannen Mark Twain brukar tillskrivas den äran. Själv hänvisar han i sina memoarer till den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli.
Men vi vet inte, och kommer förmodligen aldrig att få veta det heller.
En och annan satte med säkerhet förmiddagskaffet i vrångstrupen – det vill säga i luftstrupen i stället för i matstrupen – när Statistiska centralbyrån (SCB) presenterade sin befolkningsframskrivning (7/1 2021). I den förutspås befolkningsutvecklingen fram till 2040.
Befolkningen i Stockholms län väntas öka mest i Sverige. I Västernorrlands och i Norrbottens län beräknas den minska mest. Skellefteås befolkning kommer att minska, samtidigt som den väntas öka i Västerbotten. Alltså: Befolkningstillväxten kommer att ske i Umeå.
Tokigt kan man tycka.
Bristande kunskap och kompetens kan man också tycka.
Och en hel del annat.
Vi som bor här uppe vi vet bättre. Vi vet att Sverigekartan håller på att ritas om. Vi vet att Peter Larsson, regeringens samordnare, tror på mellan 50 000 och 100 000 nya innevånare i Norr- och Västerbotten inom 10–15 år. Vi vet att stagnation vänts till expansion.
Och så kommer SCB och påstår att befolkningen kommer att minska. Hur trovärdigt är det?
Till denna statistiska högborgs försvar ska dock sägas att befolkningsframskrivningen är en prognos som blickar framåt, inte redovisning av statistik som blickar bakåt. Å andra sidan bygger prognoser på statistik. Man tar sig en titt i backspegeln och tror.
Man skulle kunna rycka på axlarna, skratta åt eländet, småle åt SCB:s oförmåga att kombinera historisk data med samtidsspaning.
Men det är ingenting att skratta åt. För det är precis den här typen av dokument och framtidsspaningar som påverkar bilden av Norrland, av många av de norrländska kuststäderna som tärande delar av Sverige. Och då ska vi inte prata om inlandet.
När företag funderar på att starta ny verksamhet, bygga en fabrik någonstans handlar placeringen om en mängd samverkande faktorer.
Näringslivsklimatet är viktigt, infrastrukturen, skolan, vården och omsorgen likaså. De behöver vara någotsånär säkra på att de kan locka till sig rätt kompetens. Och då behövs det nöje, kultur, möjligheter till friluftsliv och föreningsliv. En fungerande bostadsmarknad.
Men framför allt vill de inte etablera sig i en stagnerande del av landet, i en stagnerande stad.
Ur det perspektivet är det allvarligt att Statistiska Centralbyrån presenterar en så dyster framtidsspaning för Skellefteå, som är så långt ifrån verkligheten, som är så långt ifrån kommunens eget befolkningsmål att man mest av allt vill skratta åt eländet.
För det är onekligen en viss skillnad mellan plus 27 000 invånare till 2040, som Skellefteå kommun siktar på, och minus 3 600 personer, störst minskning i länet, som SCB förutspår.
Prognoser är prognoser. Ingen kan se in i framtiden, varken kommuner eller statistiker, profeter eller profetissor. Men …
Skillnaden förklaras med att Statistiska Centralbyrån ”inte tar hänsyn till exempelvis kommunernas planerade bostadsbyggande, etableringar av företag eller andra framtida mål och förutsättningar”
Men vad ska de då ta hänsyn till? Bara gammal befolkningsutveckling och dammande statistik?
Nu är Skellefteå en förhållandevis framsynt kommun. Stagnation har förvandlats till expansion. I storleksordningen unik för Sverige. Och det som andra kommuner tagit decennier på sig att förverkliga ska Skellefteå göra på några år. Hastigheten gör Skellefteå världsunikt.
Låt oss runda av med lite siffror. Befolkningen väntas öka i Västerbottens län med 9 400 personer till 2040, från 273 200 till 282 500 eller 3,4 procent. Medan befolkningen väntas minska i Norrbottens län med 12 900 personer, från 249 600 till 236 700 eller 5,2 procent.
Den som är intresserad av lite mer siffror kan ladda ner rapporten ”Den framtida befolkningen i Sveriges län och kommuner 2021–2040. Där finns mer information om framskrivningen i varje län och dess kommuner.
Statistiska Centralbyrån tycker att deras befolkningsframskrivningar ”utgör en viktig förutsättning för planeringsarbetet inom bland annat kommunala och statliga verksamheter.” Men även privata aktörer använder sig av dem. Samtidigt som inte tar hänsyn till verkligheten.
Vilket man självklart borde göra, ska göra. För även statistiker och framtidsanalytiker måste kalkylera med verkligheten. Om inte blir deras arbeten av noll och intet värde.