Det finns stor risk att detta fördjupar vårdkrisen, samtidigt kan det vara just nu som vändningen börjar.
Det är många siffror som är negativa för Region Västerbotten. Patienterna får vänta länge på vård. Köerna är bland de längsta i Sverige. 2023 producerades mindre vård i länet än året innan. Samtidigt gjorde regionen ett rekordunderskott på 668 miljoner kronor.
När revisionen kommenterade årsredovisningen under veckans regionfullmäktige var kritiken hård. Framförallt menade revisorerna att regionens rutiner för att undvika slarv, och styrning för att uppnå mål, är alldeles för dålig. Socialdemokraternas Peter Olofsson delade uppfattningen att regionen är i ett utsatt läge, men han valde att lägga största delen av ansvaret på regeringen. Det är ytterligare en negativ signal. När regionens ledande politiker inte vågar tro på sin egen förmåga och inte heller ser sitt eget ansvar för det uppkomna läget blir situationen verkligen dyster.
Det är mot denna bakgrund som regionen behöver ta itu med sin huvudutmaning, att ordna fler händer och fötter till vården. Liberalernas tidigare regionpolitiker Carin Hasslow brukade säga att utan personal blir det ingen vård. Det har aldrig varit mer sant än nu.
Frågan om bemanning aktualiseras just nu på två besläktade sätt. För det första pågår konflikten mellan Vårdförbundet och arbetsgivarnas representanter där Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) är den största motparten. För det andra deltar Region Västerbotten tillsammans med SKR i ett nationellt samarbete för att minska beroendet och kostnaderna för hyrpersonal.
I konflikten mellan vårdförbundet och arbetsgivarna är arbetstiden den svåraste konfliktfrågan. Mikaela Bergström på Vårdförbundet i Västerbotten säger till Norran att deras medlemmar i länet jobbade övertid motsvarande 70 heltidstjänster under 2023. Enligt henne är pressade scheman och tuffa arbetspass en viktig orsak till att många av Vårdförbundets medlemmar lämnar regionen för andra arbetsgivare. Det verkar alltså finnas goda skäl att lyssna till Vårdförbundet eftersom det såklart måste vara prioriterat att behålla den personal som finns.
Frågan om hyrpersonal hänger samman med arbetsmiljöfrågan på två sätt. Dels kan ett alltför stort beroende av hyrpersonal bidra till brister i arbetsmiljön. När en arbetsplats har för många tillfälliga medarbetare kan stabilitet, rutiner och sociala faktorer bli lidande. Samtidigt har möjligheten att arbeta som hyrläkare eller hyrsjuksköterska varit en ventil för många inom vården som velat fortsätt i yrket men ändå komma ur de dåliga villkor som kan drabba fast anställd personal. När Region Västerbotten i veckan presenterade hur beroendet av hyrpersonal i Västerbotten ska minska innehöll planen ett vinnarkort och en snubbeltråd.
Vinnarkortet: Alla regioner har gått samman i ett gemensamt avtal som innebär att villkor och ersättningar för hyrpersonal ska vara samma i hela landet. Avtalet innebär också att ersättningen är densamma över landet. Kort sagt kan detta sätta stopp för höga ersättningar och att regioner tar personal från varandra.
Snubbeltråden: Regionen tänker lyckas behålla befintlig personal genom att förbättra arbetsmiljön. Men det är i just den frågan som man inte vill gå Vårdförbundet till mötes. Frågan är om regionen har andra verktyg som i tillräckligt hög grad ökar viljan för vårdpersonal att komma till yrket, men också stanna i det.
Ett svårt läge ska alltså vändas till något positivt. Ett samtal jag hade med områdeschefen för närsjukvården i södra Lappland, Isabel Semrén, kan få illustrera de förhoppningar som kan ställas på framtiden. Hon berättade om sjukstugan i Malå som tidigare varit drabbad av bemanningsproblem men som nu har en relativt stabil situation. Hon menade att det bör gå att bemanna all sjukvård i länet på ett rimligt sätt. Vinnarargumenten är den goda livsmiljön och regionens förmåga till individanpassade lösningar. Jag hoppas hon har rätt och att politiken kliver fram och tar ledningen med samma framtidstro. Steg ett är att lösa konflikten med Vårdförbundet.