I Sverige har vi en mycket långtgående yttrandefrihet. Den bör försvaras av alla, framförallt av våra politiker, då den utgör själva grunden till vår demokrati. Vår nuvarande regering har vacklat i frågan eftersom man vill hålla Turkiets president Recep Tayyip Erdogan på gott humör. Det behövs en uppryckning i försvaret av våra mänskliga rättigheter.
Frågan är känslig och det är förståeligt att regeringen, med utrikesminister Tobias Billström i spetsen, gör sitt yttersta för att försöka balansera mellan att vara Turkiet till lags, så att Sverige välkomnas in i NATO, och att inte gå emot de värderingar som vårt land bygger på.
Men ofta låter det som att Turkiets tyckande väger tyngre än den svenska grundlagen och så kan vi inte ha det.
Billström har tidigare oförsiktigt antytt att flaggviftande skulle kunna bli olagligt i Sverige, något som statsministern blev tvungen att dementera. Då utrikesministern uttalade sig om dockan så handlade det mest om att agerandet inte gick att åtala. Det sades väldigt lite om den yttrandefrihet som ger oss rätt att demonstrera, inte minst mot auktoritära ledare som Erdogan.
Då det var dags att kommentera Koranbränningen så uttrycker Billström att det vore olämpligt för honom, som minister, att uttala sig om enskilda demonstrationer ska få genomföras eller inte. Det låter då som att han har tagit med sig lärdomar från de två tidigare fallen.
Nu kommer en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
De tre händelser som jag har valt att ta upp fyller väldigt olika funktion och bör därmed ådra sig olika mycket kritik, även om de är och borde vara lagliga.
Att tre riksdagsledamöter från Vänsterpartiet valde att vifta med PKK-flaggor, en gruppering som Sverige och EU har pekat ut som en terrororganisation, ledde till publik kritik och fick politiska konsekvenser. Politiskt agerande som debatteras och sedan ger politiska följdverkningar för partiet är hur agerande av detta slag borde falla ut.
Att en förening som jobbar med olika kurdiska frågor väljer att hänga upp en docka upp och ner på en publik plats i Stockholm är inte så smakfullt kanske, men det är deras rätt. Att få visa missnöje med politiska ledare är en självklarhet i ett demokratiskt land, även om metoden kan kännas morbid.
Slutligen har vi Koranbränningen: Här ställs frågan på sin spets.
Att en extremistisk politiker väljer att agera på detta sätt för att provocera och sedan påstår att det är för att värna yttrandefrihet är inget annat än förkastligt. Hans hänsynslösa sätt att agera är värd all kritik.
Beslutet att låta honom demonstrera är dock värt att försvara.
Våra debatter bör handla om sakfrågor, inte om vilka åsikter som ska vara lagliga.
Vår yttrandefrihet tillhör det finaste vi har samtidigt som brännande av heliga skrifter är ett fruktansvärt respektlöst beteende. Det gäller att vi kommer ihåg att debattera rätt sak och att vi lyckas ha flera tankar i huvudet samtidigt.