Att fackförbund larmar om hur allvarlig situationen är tillhör förstås mer regel än undantag. Det är fackets uppgift att alltid kämpa för medlemmarnas bästa. Så när olika fack inom vården signalerar att primärvården är på väg mot kollaps kan den oinvigde säkert känna att vi har hört denna visa förr.

Det finns dock flertalet andra parametrar som tyder på att vi kanske börjar närma oss ruinens brant i fråga om fungerande hälsocentraler.

På nyhetsplats i dagens Norran kan du läsa om hur psykologer säger upp sig och lämnar hälsocentralerna då arbetsbelastningen har blivit så pass ohållbar.

Vårdfacket vittnar om att många sjuksköterskor förr lämnade sjukhuset till förmån för primärvården eftersom man kunde få bättre arbetstider på hälsocentralerna. I dagsläget har personalen börjat röra sig åt andra hållet då pressen i primärvården gör att medarbetarna inte känner att man kan göra jobbet och patienterna rättvisa.

Därtill ska läggas att det är troligare att du får träffa en tillfällig hyrläkare än en fast läkare då du söker vård. Vissa hälsocentraler saknar fasta läkare helt och hållet.

Om primärvården kollapsar kan vi förvänta oss en kaskadeffekt där sjukhuset tveklöst kommer att överbelastas i långt större utsträckning än vad vi ser idag. Vården, som vi känner den, skulle vara i fara.

Så nu har jag förslag på tre mediciner som nästa regionfullmäktige kan förskriva vår krassliga patient.

Det första medikamentet är tämligen patientnära. Varje hälsocentral måste ges utökat eget bestämmande. På plats ska det finnas en chef som känner personalen, de lokala förutsättningarna och framför allt får en egen budget och eget personalansvar.

Vården är redan i stor utsträckning reglerad av lagar och myndighetsdirektiv, hälsocentralerna behöver inte ytterligare ett lager pålagor. Att förflytta så många beslut och resurser som möjligt till de enskilda hälsocentralerna skulle gagna flexibilitet och troligen bidra till en bättre arbetsmiljö.

I dagsläget är det svårt att behålla de mellanchefer som finns ute i verksamheterna. Om regionen ger dem större möjlighet att påverka hälsocentralernas situation skulle de troligen stanna i större utsträckning och därmed kan de ta ett mer långsiktigt ansvar för personal och patienter.

Medicin nummer två handlar om att sluta med sådant som patienten inte behöver.

Fullmäktige borde tillsätta expertgrupper med vårdpersonal, chefer och jurister. Grupperna bör få i uppdrag att skala bort all administration som inte är direkt nödvändig för vården. Indirekta värden som till exempel att bidra till framtida forskning borde få stryka på foten till dess att hälsocentralerna är på bättringsvägen.

Det tredje åtgärden som rekommenderas blir ett tufft piller att svälja.

Majoriteten och oppositionen bör sätta sig ner och gemensamt komma fram till en ambitiös plan för hur man under de kommande tio åren ska kunna satsa sig ut denna kris. Det verkar inte som att det finns någon annan utväg än att plocka fram plånboken.

Regionens ekonomi är redan en sorg och det förvärras hela tiden eftersom att verksamheten går på knäna och de plåster man har försökt sätta är dyra och verkar hjälpa föga.

En långsiktig och ambitiös plan där politiker från flera läger kan ta i hand på att primärvården måste räddas och att det måste få kosta pengar. Det kan låta verklighetsfrånvänt av mig att ens föreslå detta, men nöden har ingen lag. Kostnaden för att inte åtgärda detta nu kommer att vara långt mycket högre.

Nu då jag har föreskrivit patienten dess mediciner ska jag bara se till att fylla i det i ett gäng olika journalsystem… Vi får se om jag hinner med någon ledartext till imorgon.