I London liknar vanligtvis gröna parker nu savann. Värmerekord har slagits ett efter ett och i USA har folk kommit till sjukhus med brännskador efter att ha ramlat på asfalten. I Sverige kämpar djurägare fortfarande med att hitta foder till sina djur efter försommarens torka, medan kraftigt regn gör att tåg spårar ur och lermassor forsar genom Åre. Förtvivlade klimataktivister tar till allt mer desperata metoder. Nu handlar det inte längre om global uppvärmning, utan om “global kokning” har FN:s generalsekreterare Antonio Guterres sagt. Den varning han utfärdade i våras, att ”vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen” verkar inte ha varit någon överdrift och det går inte en dag utan att jag oroar mig för hur klimatkrisen kommer påverka min dotter.

För varje grad som jordens medeltemperatur ökar väntas extrema väderhändelser bli tio gånger vanligare. Det tusenårsregn och de översvämningar som för två år sedan drabbade Gävle skulle vid två graders uppvärmning alltså beräknas komma ungefär vart tionde år. Inget tyder på att Skellefteå skulle klara ett motsvarande regn särskilt mycket bättre.

Forskningen har länge varit tydlig med vad som är på väg att hända och vilka förändringar som krävs, även om fossilindustrin gjort sitt bästa för att mörka det. De partier som idag sitter i regering visste att den klimatpolitik de utformade och gick till val på inte var tillräcklig, det varnade forskare för redan under valkampanjen. Att fortsätta den utveckling som riskerar att göra planeten obeboelig är alltså en politisk prioritering som bör kunna motiveras. 

Vad svarar man när ens barn eller barnbarn undrar varför det finns så få isbjörnar kvar? Hur går det att förklara att de paradisöar de ser i föräldrarnas semesteralbum inte längre går att besöka för att de ligger under havets yta? Vad är en godtagbar motivering till att plånboksfrågor fick väga tyngre än tillgången till rent vatten? Vad svarar vi när barnen frågar varför vi vuxna inte började tidigare och gjorde mer -fastän vi visste?

Sverige, som med Miljöpartiet i regering ansågs världsledande i klimatarbetet, har med den nya regeringen blivit en bromskloss. När Sverige som land nu motsätter sig nya miljöpolitiska förslag i EU signalerar det att miljöpolitiken är för svår att genomföra. Om inte ens Sverige kan göra det, vilket land ska då kunna? Utsläppen behöver vara halverade om sju år om vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet. Vi har inte råd att slösa bort en hel mandatperiod. Även Skellefteås omvandling och bidrag till omställningen blir svårare att genomföra när den nationella politiken tappar fart.

Därför hoppas jag att alla hjälps åt med att minska sin miljöpåverkan och att sätta press på Tidöpartierna så att de tar sitt politiska ansvar. Dela inlägg, skriv insändare, delta i manifestationer och kontakta dina lokala riksdagspolitiker. Genom att engagera sig tillsammans med andra kan resultaten bli större och oron bytas mot hopp. Miljöpartiet har outtröttligt drivit kampen mot fossilberoendet och för klimatet i 40 år. I vår är det val till EU och jag hoppas att du vill vara med oss i kampen för att Europa ska visa globalt ledarskap i klimatarbetet. Jag vet inte hur framtiden kommer bli, men jag har i alla fall tänkt kunna se min dotter i ögonen och säga att jag gjorde mitt bästa.