Att vi i Sverige har problem med övervikt och i allt större utsträckning äter och dricker sådant som är dåligt för vår hälsa kommer inte som en nyhet för någon.
Alla kan troligen ta i hand på att detta problem är något som borde åtgärdas. Då känns det välgörande för debatten att livsmedelsverket ska ta på sig att undersöka hur vi på politisk väg kan motverka att folkets hälsa försämras över tid.
Det finns ett antal intressanta frågor att utgå ifrån för att kartlägga frågan:
Varför blir det sådan uppståndelse kring förslaget?
Livsmedelsföretagen vill förstås inte att de ska få sälja mindre av sina produkter. Att de har invändningar är därmed fullt rimligt. De flesta verksamheter skulle troligen agera på liknande sätt om deras intresseområden hotades.
Att debattörer till höger reagerar kan nog, förenklat, förklaras med en reflexartad allergi mot skatter och nya regleringar av marknaden. Därtill kommer en reaktion mot att “överheten” ska komma med pekpinnar rörande hur folk väljer att leva sina liv.
Sverige har ett högt skattetryck och det behövs krafter som ser till att det totala skattetrycket inte ökar. Så långt har debattörerna rätt. Men jag tror inte att den striden ska tas på slagfältet om läskskatt.
Vi skulle behöva en reform av det svenska skattesystemet. Vi har för hög skatt på inkomster men samtidigt så finns stor enighet om att vi vill att det offentliga ska ha ekonomiska muskler.
Lösningen ligger i att beskatta andra saker än inkomster och då är det fullt rimligt med en skatt på till exempel läsk (en fastighetsskatt vore också att föredra, men det är en debatt för en annan gång).
Rörande argumentet om statens pekpinnar så är frågan inte så svartvit som gärna målas upp i debatten. En marknad med för mycket regler och avgifter blir ineffektiv och hämmad sett till innovationskraft och det vill nog få personer se.
En marknad som tvärtom är helt fri från regleringar orsakar enormt socialt lidande, ett extremt exempel är barnarbetet i gruvorna under den industriella revolutionen.
Skatt på läsk ligger lång ifrån båda dessa extremer. Läsken är en hälsovådlig lyxprodukt, i bemärkelsen att den inte fyller någon annan funktion än att det är gott. Därtill backas den av enormt starka företag.
Det är inte mer än rätt att livsmedelsverket får undersöka hur vi på politisk väg kan väga upp för de kommersiella krafter som vill att vi ska dricka så mycket läsk som möjligt.
Varför riktar man in sig på just läsk?
Läsk utgörs av flytande kalorier och den typen av kalorier har kroppen svårt att registrera när den försöker bedöma om vi är mätta. Biologiskt sett kan vi alltså konsumera väldigt mycket av den onyttiga drycken och kroppen kommer bara att heja på.
Att rikta in sig på en så avgränsad produkt möjliggör också för ett system som har införts i Storbritannien. Där är det producenten som måste betala en avgift om produkten är för söt och det har lett till att många har valt att sänka sockerhalten istället för att höja priset. Därmed har man kommit åt problematiken utan att priset i butik har förändrats.
Är skatt på läsk den bästa lösningen?
Det är förstås oerhört svårt att säga vad den bästa lösningen på problemet skulle vara och just därför är det väl väldigt bra att vi har en myndighet som vill undersöka frågan och sedan presentera väl underbyggda förslag.
Jag lägger mina (skatte)pengar på att problemet kräver en mångfald av lösningar och tänker att skatter på sockerstinn läsk kan vara en av dem.
Det finns ett problem här som vi har stort intresse av att lösa, men förslagen på lösning ser naturligtvis väldigt olika ut. Vi kan i vilket fall som helst ta i hand på att folkhälsan är något som ligger oss alla nära hjärtat, både bildligt och bokstavligt.