Andreas Westerberg är politisk redaktör på Norran.
Skolskjutningen i Örebro sänder en våg av chock och rädsla genom Sverige. Särskilt alla som går på VUX eller i skolan drabbas nog av ett obehag. Det är lätt att låta rädslans fantasi rusa iväg och föreställa sig hur det som skedde i Örebro också skulle kunna ske här.
Även fast det inte finns någon särskild hotbild mot skolor i Norranområdet så är det bra att alla ser över sin krisplaner och tar sig en funderare på om det kanske är dags att öva inrymning med elever och studenter.
Statsministern och flera andra politiker har på ett föredömligt sätt deltagit i sorgen och samtidigt vädjat till oss alla att inte sprida rykten, utan avvakta polisens utredning.
Jag delar den uppfattningen och har därför ingen åsikt om vad som borde göras nu för att undvika liknande dåd i framtiden. Däremot vill jag dela med mig av några tankar som jag tycker är värdefulla när vi talar om våldet i samhället.
För det första. Det är både naturligt och tillåtet att bli rädd när hemska saker sker. Det kanske till och med är bra att vi starkt känner att detta är fel. Vi vill absolut inte att fler våldsdåd av detta slag ska inträffa.
För det andra. Dådet i Örebro kallas för den värsta dödsskjutningen i svensk historia. Aldrig tidigare har det hänt att en person, till synes helt oprovocerat, gått in på en skola och skjutit ihjäl ett tiotal personer.
Den extrema händelsen kan skapa en känsla av att vi lever i de värsta av tider. Men även om denna händelse är hemsk, så har liknande saker skett förut, och vi har kunnat samla ihop oss och gå vidare. Det finns en väg framåt även nu.
Vi som minns 1994 har ett litet perspektiv på läget. När året inleddes hade Sverige nästan hämtat sig från lasermannens härjningar. Från augusti 1991 till januari 1992 sköt John Ausonius, som han egentligen hette, 11 personer i olika attentat i Stockholm och Uppsala. En dog och flera fick skador för livet. Utredningarna och rättprocessen dominerade nyhetsändningarna under lång tid. I december 1993 föll domen om livstids fängelse.
Men 1994 bjöd på mer våld. Natten mot den 11 juni tog värnpliktige Mattias Flink med sig ett automatgevär när han smet ut från sitt regemente i Falun. Den natten skjöt han ihjäl sju personer och skadade tre andra.
Sverige var ett land i chock, men den började så smått lägga sig när det närmade sig jul. Då hände det igen. Natten mot den 4 december uppstod ett bråk vid en krog på Stureplan i Stockholm. Några bekanta bestämde sig för att statuera exempel och åkte hem efter ett automatgevär. Tommy Zethraeus var den som höll i vapnet när de återkom till klubben. Han sköt ihjäl fyra människor och skadade ett tjugotal.
Med dessa obehagliga exempel vill jag berätta att skjutningen i Örebro inte avgör allt. Inte förstör allt, och inte gör allt farligt. Framtiden är oviss. Vi vet att det oerhörda ibland sker. Men det är undantagen. Vi vågar faktiskt tro det.
Det finns ingen enskild åtgärd vi kan göra för att förhindra vansinnesdåd i framtiden. Men på ett allmänt plan finns det mycket vi kan göra för att stärka samhället.
Det viktigaste är att fortsätta med allt som gör det lättare för oss att samarbeta lita på varandra. I ett samhälle där myndigheterna är rättvisa, där alla får nya chanser när man misslyckats, och där vi samarbetar kring positiva saker; där kommer våld och vansinne vara undantag. Vi kan bygga upp detta igen.