I min lärargärning har jag många gånger förundrats över politikernas agerande och kanske framför allt på deras brist på agerande i jämlikhetsfrågan. Det finns flera lågt hängande frukter som jag inte kan förstå varför de inte har plockats än. Det finns också en slumrande politisk konflikt som skulle kunna avgöra landets framtid.
Hinder för en likvärdig skola
För att säkra upp att Sveriges hundratusentals elever får god kvalitet i utbildningen behövs tydliga förväntningar om vad det innebär. Det svenska skolsystemet saknar idag i stor utsträckning den typen av handgripliga mål.
Väldigt mycket makt och orimligt mycket ansvar för likvärdigheten läggs i värsta fall på enskilda lärare och i bästa fall på enskilda kommuner eller friskolor. Det statliga uppdraget till skolorna är, diplomatiskt uttryckt, diffust och lämnar väldigt mycket utrymme för tolkning och därmed godtycke.
Jag har haft förmånen att introducera en betydande mängd internationella lärare till det svenska systemet och oavsett var de kommer ifrån så häpnade de över hur mycket av undervisningens innehåll som lämnas över till den enskilde läraren. De frågar hur de ska veta vad som ska prioriteras och svaret på den frågan är krasst att det är upp till läraren själv, läromedelsförfattare och de som tar fram de nationella proven.
Denna stora brist på vägledning leder ofrånkomligen till godtycke och att olika skolor och, i många fall, olika lärare på samma skola undervisar om vitt skilda områden. Då är det svårt att prata om likvärdighet och en skola som ska ge alla elever samma förutsättningar
Lågt hängande frukter
Att åtgärda ett problem av denna storlek är förstås inget som görs i en handvändning, men det finns ett antal saker som snabbt skulle kunna förbättra situationen. Helt ärligt förstår jag inte varför dessa inte redan har genomförts.
Till att börja med måste de nationella proven, de prov som sätter ribban för skolornas krav på eleverna och lärarna, digitaliseras. Att digitalisera proven skulle minska tiden som lärare måste lägga på administration och hantering kopplat till provtillfällena och framförallt underlätta rättningsprocessen.
Digitaliseringen skulle också underlätta införandet av ett system där proven kan rättas anonymt och i bästa fall av andra personer än den undervisande läraren. Detta skulle öka jämlikhet och motverka betygsinflation och glädjebetyg.
En annan rimlig åtgärd vore att alla lärare får tillgång till alla tidigare nationella prov i sina ämnen. Idag släpps provet till lärarna först flera år efter de använts och det försvårar för lärarna att hålla sig uppdaterade om vilka krav proven ställer på elevernas kunskaper.
De nationella proven är en konkretisering av de diffusa mål som finns i styrdokumenten och bör därför komma lärarna tillhanda i så stor utsträckning som möjligt.
Den tredje frukten hänger så nära markhöjd att det räcker att politiken blåser lite försiktigt på den. Det är nämligen så att lärare redan har tillgång till en sida där Skolverket samlar bedömningsstöd och kartläggningsmaterial i syfte att hjälpa lärare att konkretisera styrdokumenten. Men sidan har nästan inget innehåll.
Skolverket borde snarast få i uppdrag att fylla sidan med relevant material i samtliga ämnen. Det är trots allt därför sidan finns. Det skulle snabbt kunna bidra till ökad jämlikhet mellan och inom skolorna.
Ett fullskaligt politisk krig
Sverige måste få en mer detaljerad läroplan, det dokument som styr all undervisning.
Denna reform skulle komma åt likvärdighetsproblemet, men det skulle också öppna för en politisk konflikt som skulle få energidebatten att blekna. Det är kanske för att frågan är så pass politiskt känslig som ingen har valt att lyfta den.
Idag nämns bara i vaga ordalag vilka områden som ska täckas i varje ämne och det gör det omöjligt att veta om man som ny lärare lär sina elever rätt saker. En skolas historielärare skulle kunna ägna andra världskriget en vecka medan en annan skulle kunna ägna en halv termin åt kriget och båda har troligen uppfyllt läroplanens krav.
Att politiken, tillsammans med myndigheter, skolor, universitet och samhället i stort ska kunna komma överens om vad den svenska skolan ska undervisa om är en process som kommer att engagera alla och debatten skulle bli oerhört laddad.
Men vi behöver en debatt om detta. Om vi på allvar vill ha en likvärdig skola i vårt land måste läroplanen bli mycket mer konkret även om vägen dit kommer att vara minst sagt prövande. Alternativet är att vi fortsätter ha ett system där lärarens magkänsla ska avgöra vilken undervisning en klass ska få.
Om politikerna vill ha en skola för alla är det bara att ta tag i saken!