Jag var nyligen på besök på Storsia på Skellefteå museum och det var en riktigt informativ och tilltalande utställning. Men som ledarskribent blir man fort distraherad och börjar tänka på de politiska aspekterna av olika frågor och så blev det även denna gång.
Min insyn i den politiska debatten om museum och dess vikt och funktion för ett samhälle var tyvärr så pass begränsad att jag fick ge mig på lite efterforskningar. Två frågor tycks ha dominerat debatten om museum i närtid.
Den ena frågan handlade om i vilken utsträckning politik bör påverka kulturen, alltså en fråga som vi ständigt måste hålla levande. Den andra frågan, den om entréavgifter, är det dock dags att begrava.
2005 kom reformen som gjorde det gratis för alla att besöka våra statliga museer. Sedan har reformen växelvis försvunnit och återvänt beroende på regeringens färg, då borgerligheten och Socialdemokraterna har olika syn i frågan.
Den senaste omsvängningen lanserades i och med att statsbudgetens olika delar presenterades i höstas och har börjar gälla detta år. Nu har den statliga subventionen återigen plockats bort och den moderata kulturministern har fått klä skott när kultursektorn tagit i från tårna.
Det är lätt att hålla med debattörerna om att alla ska ha lika tillgång till den svenska kulturskatten. Men om man skrapar lite på ytan så blir bilden mer komplex och nya ställningstaganden kanske ser dagens ljus.
Till att börja med finner Riksrevisionen det svårt att belägga att reformen har breddat publiken, vilket var syftet. De fördjupade analyser som har gjorts pekar på att det är redan museivana målgrupper som står för betydande delar av de ökade besökstalen genom att helt enkelt besöka museerna oftare. Så det blir gratis för de som redan nyttjade museerna.
Vidare kan samma rapport berätta att en annan, tämligen köpstark, grupp människor har gynnats. Vid ett antal av museerna är det nämligen utländska turister som utgör majoriteten av den vuxna besöksskaran. Detta är alltså människor som har kostat på sig att resa till Sverige och nu har för avsikt att spendera pengar här. Det blir alltså gratis för personer som troligen inte hade ifrågasatt biljettpriserna till att börja med.
Men till sist anländer vi till en grupp som troligen ligger dig som läsare av Norran närmast om hjärtat: norr- och västerbottningar. För er har det sannolikt inte alls varit gratis att gå på statliga museer. Det är nämligen så att norra Sverige inte har tilldelats något museum av detta slag. Du måste resa söder om Dalälven för att stöta på ett sådant.
De 19 museum som har ingått i reformen om fri entré ligger nästan alla runt de tre största städerna och majoriteten av dem ligger i huvudstaden.
Det ska förstås förtydligas att vi inte betalar en särskild entréavgift för att vi inte bor nära ett museum. Problemet är att resor till museerna är väldigt dyra i förhållande till de blygsamma biljettpriser som sedan skulle behöva betalas vid entrén. Den fria entrén är alltså inte gratis för stora delar av den svenska befolkningen om man breddar perspektiven en smula. Då känns det inte rimligt att vi finansierar denna reform via vår skattesedel.
Frågan om fri entré till museer bör begravas nu. För oss som uppskattar dessa institutioner så skulle det vara mycket glädjande om strålkastarna istället kan riktas mot andra reformförslag. Varför inte, som exempel, påskynda digitaliseringen av samlingarna eller verka för fler kringresande utställningar?
För jag vill, precis som de så upprörda kulturdebattörerna, att fler ska få ta del av vår gemensamma kulturskatt. Låt oss lösa frågan på andra sätt än att ge några få museum i södra Sverige fri entré. Vi borde nu låta frågan vila i frid.