Redan i slutet av förra sommaren var beståndet av sill och strömming i Östersjön i ett kritiskt läge. Då ville EU-kommissionen stoppa fisket i stora delar av havet. Av det förslagna förbudet blev det inget, istället blev det utökade restriktioner för fisket av sill och strömming till detta år. Därför är fisket i Östersjön fortsatt en het fråga. Dn diskuteras på alla nivåer, från EU-parlamentet ner till enskilda samhällen i kommunerna längs den svenska kusten. 

Kvoterna som får fiskas beräknas utifrån en uppskattning av den totala mängden sill och strömming. Detta är dock svårt. Därför blir politiska beslut och myndigheternas förvaltning av havsfisket inte så träffsäker som man skulle kunna önska. Men att mängden sill och strömming i Östersjön är mindre än hälften än den som fanns för 30 år sedan är expertisen enade om. Inget tyder på att efterfrågan av fisken minskar. Den har som sagt funnit sin väg till högtiderna för att stanna. 

Det minskade beståndet av sill och strömming är dock inte en följd av svenska högtidsfirares sillfrosseri. Den största andelen sill och strömming, ungefär 90 procent av det storskaliga fisket, istället till fiskfoder. Det är bara en liten del som blir mat åt människor. 

Sill och strömmingsfisket är också en dyr affär för staten. Kostnaderna för subventioner och ersättningar till de som verkar inom fiskenäringen innebär en nettoförlust, när kostnaderna och intäkter räknas samman. Den slutsatsen gör nationalekonomen Stefan Fölster, som analyserat näringens lönsamhet. 

Av allt att döma verkar konsumenterna av sill och strömming inte beredda att betala så mycket mer för den fisk som finns i Östersjön än vad vi gör idag. Fisken är priskänslig i förhållandet till efterfrågan, enligt Jordbruksverket analys. Och det är en stor anledning till varför sill och strömming konsumeras mer som mat för fisk än för människor. Det förklarar även varför subventioner spelar en sådan viktig roll för att det ska finnas sill och strömming att äta, inte minst vid högtiderna. 

Om svenska konsumenter av sill och strömming vore beredda att betala mer för fisken skulle det vara gynnsamt på många sätt. Dels skulle man minska behovet av subventioner från staten som ger fiskenäringen hängslen och livrem. Dels skulle man göra det lättare att låta det mer kustnära och småskaliga fisket öka på bekostnad av det industriella trålfisket. Det harmoniserar även med förslagen i utredningen för framtidens havsfiske som regeringen just presenterat. 

Med utgångspunkt i regeringens förslag kan vi förvänta oss att fisket i Östersjön sker med större hänsyn till havsmiljön, ekosystemet och kustfiskarnas framtida möjligheter. Vilket knappast kommer att göra fisken billigare för konsumenten. Med tanke på att sill/strömming är nyttigt, finns i närliggande hav och har bofast plats i svensk matkultur borde vi äta mer av den. Och definitivt se ett högre pris på strömming och sill som en god investering som säkerställer att den även finns att äta vid kommande generations högtider. 

Adam Bäckström, Fristående ledarskribent