När Daniel Envall (S) debatterade i Skellefteås fullmäktige (27/9) var det som att se den politiska debatten återgå i sina gamla hjulspår. Sverige präglas av orättvisa klassklyftor. Klyftorna gör att brottsligheten ökar, därför måste de bekämpas. Känns det bekant, någon?
Uttalandet väcker åter frågan om det uttalade botemedlet mot brottsligheten vilar på ideologiska preferenser, eller stöds av mer vetenskapliga slutsatser. För Daniels föreslagna politik är i linje med hur tilltron för orsakssambandet mellan socioekonomiska skillnader och brottslighet influerat kriminalpolitiken i decennier. Men i februari publicerade Brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport, och den ger en annan syn på brottslighetens orsaker. BRÅ skriver att: "Även den nordiska forskningen (ger) stöd åt slutsatsen att det inte är den socioekonomiska bakgrunden i sig som orsakar högre nivåer av delaktighet i brott. "I stället beror de högre nivåerna på andra faktorer som varierar med socioekonomisk bakgrund.”
Den som fokuserar på det socioekonomiska sambandet till brottsligheten riskerar att förbise vad som orsakar olika utfall i socioekonomin. För vår boendeform, utbildning, och lön är delvis beroende på ärftliga individ-egenskaper – där genetikens inflytande ser olika ut. Det gäller exempelvis förmågan att planera och analysera, IQ-nivån, och risken för psykiatriska sjukdomar och diagnoser. Dessa påverkar individuella utfall i både livslängd, läsförståelse och lön. I kombination med slumpens skördar och vår livsmiljö.
Genetiken är inte ett färdigt facit. Men ofrånkomligen formar den oss olika. Även när det kommer till risken att bli kriminell. I Sverige har forskaren Amir Sariaslan gjort omfattande studier för att förstå sambandet mellan våldsbrottslighet och genetik. Hans slutsats är att 50 procent av brottsligheten förklaras av genetiken, och 15 procent av delade miljöfaktorer, som familj, nätverk och normer. Mellan brottsligheten i en grupp och den socioekonomiska styrkan i gruppen fann Amir inget tydligt orsakssamband. Unga våldsbrottslingar begick inte fler eller färre brott beroende på hur familjens inkomst varierade över tid. Även bostadsområdet i sig saknar betydelse för brottslighetens individuella variation. Amirs forskning jämförde helsyskon som delat samma hem. Men där syskonen i familjen bott i områden över tid. Syskonen begick vid samma ålder inte fler eller färre brott som ett resultat av bostadsområdets socioekonomiska styrka.
Att peka ut klasskillnader som orsaken till brottsligheten leder till tunnelseende. Det gör att vi inte ser en större bild av brottslighetens orsaker – och nya vägar till ett tryggare samhälle. I synnerhet som brottsligheten har för många pusselbitar i sin ram för att en strategi som vill "bekämpa klassamhället" framstår som trovärdig, när målet är minskad brottslighet.
Visst kan Sveriges ökade inkomstskillnader upplevas orättvisa. Men skillnaderna är mindre än i många jämförbara EU-länder. Och rimligen bör man då fundera över varför just Sveriges klassklyftor leder till den våldsvåg vi dagligen läser om.
Nej, kriminalpolitiken passar inte att kläs i en socialpolitisk kostym. Brottsligheten är mer komplex än att lösningen endast kräver mer utjämningspolitik. Och istället för att bekämpa klasser bör politiken underlätta för att fler både vill och kan göra sin alldeles egna klassresa.
Adam Bäckström är fristående ledarskribent