Eddahallen är en stor idrottsanläggning i Skellefteå. Där finns bland annat simhall, gym, idrottshallar och SPA.
Under drygt 50 års tid har Eddahallens badhus fungerat som en mötesplats för Skellefteå kommuns invånare. Där lär sig småbarn att plaska och skolelever att simma, och vuxna som gillar vattengympa får en plats att träna i gemenskap. Få kommunala verksamheter kan därmed mäta sig med badhusets bidrag till folkhälsan i alla åldrar.
På ytan är Moderaternas önskan att privatisera Eddahallens drift logisk. Partiet lyfter ofta fram de fördelar som kan finnas med privat drift av kommunala verksamheter. Ofta har de en poäng, men när det gäller badet är det tveksamt. Ifall det ens skulle finnas en entreprenör som vill driva badhuset kan man undra. Ur ett större perspektiv framstår en privatisering av Eddahallen som en återvändsgränd – såväl politiskt som ekonomiskt.
Den politiska majoriteten i Skellefteå kommun (S+V), har snuddat vid tanken att investera dyrt i ett äventyrsbad. Även fast den investeringen nu är stoppad så har diskussionerna visat att idéen om ett äventyrsbad i grunden är populär. I ljuset av detta tycks förslaget från moderaterna syfta till att profilera partiet i en uppmärksammad fråga och samtidigt lyfta in symboliska markeringar kopplade till näringslivet.
Moderaterna lyfter i sin motion upp badhusen i Jönköping, Kalmar och Linköping som goda exempel på privata driftsformer. Men det är svårt att förstå vad Skellefteå har att lära av dem. I Jönköping sprack budgeten för nya badhuset med cirka 250 miljoner. När Kalmar kommun hyr badhuset är det till en merkostnad på 90 miljoner under avtalsperioden. I Linköping pågår en rättslig tvist mellan kommunen och bolaget som byggt det nya badhuset.
Utifrån denna exposé av badhus är en sak säker: det är dyrt och komplicerat att bygga och driva badhus. Så det är snarare hur badhuset byggs, och sedan hur väl det underhålls som är det viktiga för ekonomin. Vem badhuset sedan drivs av, kommunen eller näringslivet, är en sekundär fråga. Goda och dåliga exempel tycks finnas, oavsett ägare och driftsform.
Populärt. Besökare i alla åldrar kommer till Eddahallen.
Moderaterna kan alltså ha rätt i teorin. Skellefteå kommun borde ge plats till fler privata utförare i sina egna verksamheter. En privatisering av driften för Eddahallens badhus bör man dock inte överväga. Sannolikt innebär en sådan driftsform att ett långt och dyrt avtal för kommunen. Den enda fördelen för kommunen är att kostnaden går att förutse bättre. Baksidan av en sådan lösning blir att priserna för besökarna kan stiga när utföraren vill ha garanterade marginaler. Det skulle riskera att minska besöken från målgrupper som verkligen har stora nytta av Eddahallens badhus och subventionerade priser. Förutom risken med prisökning blir risken med privat drift att badhuset inte kan disponeras på ett sätt som gynnar folkhälsan bäst på lång sikt.
Viljan att utreda en privatisering av Eddahallen tycks primärt bottna i symbolisk näringslivspolitik. Och mindre i vad som fördelar eller nackdelar består i. I dag är Eddahallen en pigg 50-åring som kommunen ska vara stolt över. Badhuset uppfyller sitt syfte mer än väl. Det behöver inga livbojar från näringslivet eller dyra rutschkanor. Kommunen kan med gott samvete driva Eddahallen vidare. Att Moderaternas motion fick avslag i kommunstyrelsens arbetsutskott var därför både klokt och välkommet.