I tisdags uppstod en större vattenläcka på Viktoriagatan i centrala Skellefteå.
En fil på E4 fick stängas av medan läckan lagades.
Samma tisdag, den 14 juni 2022, debatterade kommunfullmäktige i Skellefteå ”preliminär budget och plan 2023–2027”. Preliminär eftersom det nyvalda kommunfullmäktige ska ta ett nytt budgetbeslut efter valet i höst.
Det blev den röda majoritetens budget – Socialdemokraternas och Vänsterpartiets – som vann fullmäktiges gillande.
Nyss nämnda vattenledning är en bra bildlig illustration till vad de senaste årens budgetdebatter har handlat om. Att prioritera rätt.
Många av kommunens vattenledningar är gamla och slitna. Men de har inte prioriterats. I varje fall inte i tillräcklig omfattning. Därför går de titt som tätt sönder. Det innebär utgifter för kommunen och irritation hos de va-abonnenter som blir utan vatten.
Politikerna måste prioritera, bestämma sig för vad som viktigt är.
Skellefteås utveckling de senaste åren kan liknas vid en framgångssaga. Det började 2015. Det var då kommunens politiker och utvalda tjänstemän bestämde sig: så här kan vi inte ha det längre, vi måste satsa, vi behöver växa. Marshallplanen lanserades. Kommunalrådet Lorents Burmans (S) benämning på den handlingsplan som skulle komma att förändra Skellefteå.
Det var rätt prioritering. Skulle det visa sig. Med en blandning av tur och skicklighet är Skellefteå där man är i dag. Med rekordlåg arbetslöshet och rekordhög investeringstakt.
Socialdemokraterna har levererat. Men frågan är om de ens själva kunde se vad som komma skulle. Förmodligen inte.
Hur det skulle se ut om Alliansen styrt och ställt kan man bara spekulera i. Säkerligen lite annorlunda, men absolut inte sämre.
Nu är Skellefteå inne i en ny utvecklingsfas. Grunden är lagd. Nu gäller det att vidareutveckla det som redan åstadkommits.
Det är nu de läckande vattenledningarna – inte bara den på Viktoriagatan – åter kommer in i bilden. Kunskapen finns där, att va-nätet behöver renoveras och uppgraderas. Men politikerna valde medvetet att satsa på annat.
Motsättningarna i prioriteringarna blir extra tydliga ett valår som detta. Den borgerliga Alliansen vill satsa mer än vad den röda majoriteten vill. Den borgerliga Alliansen vill att fler verksamheter ska drivas i privat regi.
Den borgerliga Alliansen vill satsa på skola, utbildning och integration, på byggande och bostäder, på trygghet och de äldre, på kultur och fritid, på att Skellefteå ska bli en attraktiv arbetsgivare. Och en hel del annat.
Den socialdemokratiskt ledda majoriteten vill göra andra satsningar i ett lite lugnare tempo.
Eller som oppositionsrådet Andreas Löwenhöök (M) uttryckte det i debatten: ”Vi i Alliansen har högre ambitioner”. Det vill säga mer pengar in genom till exempel försäljningar, men också mer pengar ut och ett lägre plus på ”sista raden”.
Men mitt i allt detta positiva. Mitt i allt som Skellefteborna ska vara stolta över finns det orosmoln. Påtagliga sådana. Växtvärken, den som infinner sig när någon eller något växer för snabbt, är det mest påtagliga.
Det handlar om en skola, en förskola och en omsorg som behöver byggas ut, det handlar infrastruktur (som ett gammalt och slitet va-nät), det handlar om kultur och om fritid. Det handlar om att se till att samhället växer i den riktning som man vill att det ska växa i.
Men framför allt handlar det om bristen på rätt kompetens. När både kommunen och det privata näringslivet skriker efter arbetskraft gäller det att vara en attraktiv arbetsgivare. Det är kommun inte i dag. Inte inom alla avdelningar.
Utbildning och erfarenhet måste löna sig, det behövs satsningar på karriärtjänster och på bättre arbetsmiljö.
Här föreligger en betydande förbättringspotential.
Allt det där, och mycket därtill, fick de sig till livs, de som prioriterade att lyssna på kommunfullmäktigedebatten. Eller rättare sagt de som orkade stanna kvar vid ”radion”. För det ska sägas: budgetdebatten blev ingen speciellt upplyftande historia.
Möjligen intressant för politikernördarna, men knappast för gemene man.
Kronor och ören till höger och vänster. Men inte vad de extra miljonerna kan göra.
Inte heller kom de ideologiska skillnaderna fram i tillräcklig utsträckning. Och med två dominerade block hade dessutom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna svårt att hävda sig. Två partier som vill att Skellefteå av olika skäl och orsaker ska skynda lite långsammare.
Men just nu är det inte läge för det, att skynda långsamt.
Nu behöver det skyndas både snabbt och klokt, gärna i samförstånd över blockgränserna. Det är det som bäst gynnar Skellefteå.