Folkbildningen i Västerbotten har starka anor. Folkhögskolor och studieförbund är en stor del av ett starkt civilsamhälle som möjliggör ett livslångt lärande. Att folkbildningens institutioner nu upplever sin position som hotad av regeringens politik är förståeligt. Tonlägen höjs av partiernas kopplingar till olika förbund och folkhögskolor, som gör att frågor om deras villkor och finansiering vävs samman med partipolitiken.
Bidragen till folkbildningens aktörer har tidigare varit generös, och präglats av en svag kontroll. Men från och med detta år minskar regeringen anslagen samtidigt som villkoren för förbunden och folkhögskolorna förtydligas och kontrollen av bidragen stärks. Dels för att bidrag ska beviljas till avsedda ändamål. Dels för att stävja fusk och missbruk i syfte att hindra bidragen från att i värsta fall hamna i händerna på kriminella. V, MP, och S kallar regeringens nya politik för omdömeslös och för ett hot mot demokratin. Detta hänger samman med att de anser att SD varit drivande i att sänka bidragen och skärpa villkoren.
Beslutet om de sänkta anslagen har både fördelar och nackdelar. Med en minskning på cirka en tredjedel av den tidigare bidragsnivån förloras viktiga intäkter. Ofrånkomligen kan vi förvänta oss att utbudet inom folkbildningens ramar minskar. Men de åtstramningar som genomförs sker på goda grunder. Regeringen har tagit lärdom av Riksrevisionens rapport och kommit fram till att ”det finns brister i alla led, från studieförbundens utbetalningar och kontroll, via Folkbildningsrådets styrning och uppföljning, till regeringens styrning.” Det är högst rimligt att svaret från regeringen innebär att anslagen minskas och kontrollen ökas.
Staten bör subventionera folkbildningen. Men det kan inte ske på villkoren att pengar lätt går in i verksamheter utan demokratiska krav och inte heller utan en rimlig uppföljning av stödets bidrag till folkbildningen. Folkbildningen kan må bra av att hitta en ny jämvikt mellan kvantitet och kvalitet i sina kurser. Balansen mellan frihet och kontroll från statens sida behöver också uppdateras för att få ut mer av pengarna som satsas. Alternativet blir att lämna anslagen orörda och låta kontrollen bli fortsatt svag. En sådan linje kan göra mer skada än nytta för den svenska demokratin.
Statsvetaren Magnus Ranstorp är en av flera forskare som uttryckt faran med Sveriges tidigare system. Bedrägerier och rena brottsupplägg har gjort olika former av bidrag till en av de lägst hängande frukterna för kriminella. Det är värt att beakta. Helst innan retoriken skruvas upp till krigsförklaringar och illustreras med höjda gevär i S-föreningens tidning trots att besluten fattats enligt demokratins regler.
I Västerbotten har folkbildningen djupa rötter. Men sänkta bidrag bör inte tolkas som att regeringen vill rycka upp dessa. Fokuset är snarare att vårda skattebetalarnas pengar och få bukt med problemen som rotat sig i folkbildningens jordmån. Att staten ger bidrag till verksamheter utan koppling till kriminella element borde vara en norm alla partier kan stå bakom. På samma sätt som stöd ska beviljas för de aktiviteter som faktiskt utförs, och varken mer eller mindre.
Regeringens reformer behöver inte vara dömda till att göra mer skada än nytta. Även den svenska folkbildningen kan reformeras, utan att den i grunden raseras.
Adam Bäckström, fristående ledarskribent