För tio år sedan satte FN upp de så kallade Aichimålen. 20 stycken till antalet.

De handlar om att förbättra situationen för biologisk mångfald och öka nyttan av ekosystemtjänster.

Hur det har gått? Ja, för att uttrycka sig varsamt så finns det en betydande förbättringspotential, såväl globalt som nationellt.

Trots att krisen för den biologiska mångfalden är akut har Sverige misslyckats med att nå de 20 målen som FN satte upp, konstaterar Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF i en ny rapport.

What is happening to the climate (= vad händer med vårt klimat).

Reklamen från ett av Sveriges största energibolag rullar in i vardagsrummet.

Vi överexploaterar, smutsar ner och tränger undan naturen. Vi använder mer av naturens resurser än vad den tål. Den globala konsumtionen innebär att vi lever som om vi hade 1,7 planeter. I Sverige som om vi hade fyra.

Vårt sätt att leva påverkar klimatet, som i sin tur påverkar förutsättningarna för djur, människor och ekosystem, som i sin tur påverkar klimatet, som i sin tur påverkar vårt sätt att leva. Ekorrhjulet snurrar snabbare, snabbare och snabbare.

Ekorren är för övrigt ett av alla de djur som blivit ovanligare under senare år.

Vi har ett val. Vi kan fortfarande välja. Läget är förvisso akut, men det är inte hopplöst. Inte ännu i varje fall.

Det finns en lång rad med konfliktytor.

Ta vindkraften. Som behöver byggas ut. Det blåser i fjällen, men där stör den fjällturismen och rennäringen. Det blåser ute till havs, men där sägs den störa den fisket. Det blåser i Stockholms skärgård, men där förstör de miljön.

Gärna vindkraft, men låt mig slippa se den eller påverkas av den, tycks alltför många tycka. Det är det som brukar benämnas NIMBY, not in my backyard (= inte på min bakgård). Bygg gärna, men inte här, gör det någon annanstans.

Ta skogen. Som ska ge oss grön klimatnytta. Samtidigt som den, enligt en del, ska stå kvar där den står, i varje fall betydande delar av den. Vilket gör att skogens gröna klimatnytta inte kan utnyttjas tillfullo. Självklart ska vi spara den skog som är värdefull, men …

Ta batterier. Som ska ge oss grön klimatnytta. Litium, grafit och kobolt behövs i stora mängder, och finns i Sverige. Här står naturvärden i konflikt med gruvnäringens expansion. Trots att batteribranschen skriker efter råvaror kommer det att i bästa fall dröja 10–15 år innan de kommer upp ur jorden.

Ska vi skämmas för att vi kör elbil? Amnesty har rapporterat om kränkningar av mänskliga rättigheter och barnarbete vid koboltbrytning i Demokratiska republiken Kongo. (”This is what we die for” från 2016)

Ska vi skämmas för att vi flyger? Eller rättare sagt: Ska vi motarbeta flygets teknikutveckling. Den som gått från ”svart” till grönt flygplansbränsle, och är på väg mot batteri, eller ska vi välkomna den?

Listan på den sortens konfliktytor kan utan några som helst problem göras mycket längre. Vi vill samtidigt som vi inte vill. Vilket gjort att för lite skett och sker för långsamt. Tillståndsprocesser har dragits i juridisk långbänk. Särintressen kolliderat med de gemensamma.

Upp till kamp mot …

Ja, vad ska vi upp till kamp mot? Mot skogen, mot de orörda älvarna, mot vindkraften, mot det som hjälper oss i den livsviktiga gröna omställningen. Eller är det upp till kamp mot någonting helt annat?

Det fanns ett liv före coronapandemin, det finns ett liv under och efter densamma. Vägen framåt efter är en inkluderande, grön och digital omställning.

Nu har världens regeringar ett enastående tillfälle att minska sitt fossilberoende, menar IEA:s (Internationella energimyndigheten) ordförande Fatih Birol.

Han fortsätter: ”Storskaliga investeringar för att främja utveckling, spridning och integrering av klimatvänlig teknik – som solenergi, vindkraft, vätgas, batteriteknik och koldioxidinfångning – bör vara en central del av regeringarnas planer, för det kommer både att stimulera ekonomin och skynda på omställningen till förnybara energikällor.”

Klimatvänlig teknik, minska effekterna av klimatförändringarna, rädda den biologiska mångfalden.

Det är mycket som behöver göras.

Den storskaliga utvecklingen får samhället och företagen stå för. De små, men helt nödvändiga förändringarna i vardagen måste var och en realisera, efter bästa förmåga.

Vi måste helt enkelt få stopp på det där ekorrhjulet som snurrar allt snabbare: Vårt sätt att leva påverkar klimatet, som i sin tur påverkar förutsättningarna för djur, människor och ekosystem, som i sin tur påverkar klimatet, som i sin tur påverkar vårt sätt att leva.

Om vi inte lyckas med det är risken stor att människan på sikt utrotar sig själv.