Stockholm, Skellefteå eller Storuman.
Oavsett om man bor i en storstad, i en småstad eller i en kommun där det är glest mellan gårdarna är en röst lika mycket värd där den ligger i valurnan. Det och att de flesta svenskar bor i små eller medelstora städer är någonting som de flesta partier tycks ha insett.
Alltså presenterar partierna landsbygdspolitiska program.
Mer eller mindre storstadsfixerade partier har börjat tänka om. Från att jaga storstadsväljare till att jaga småstads-, landsbygds- och glesbygdsväljare. Det är ett grundläggande skifte i svensk politik.
Regeringens politik är alldeles för storstadsfixerad, menar Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.
Tillsammans med Jakob Olofsgård, landsbygdspolitisk talesperson, skriver hon i en debattartikel i Expressen (25/9 2021): ”Sverige utanför de stora städerna spelar en avgörande roll för Sveriges framtid. /…/ Den nybyggaranda, företagsamhet och framtidsoptimism som finns i lands- och glesbygd har varit, och är, viktig för Sverige.”
Det är en insikt som Liberalerna delar med övriga riksdagspartier. Till och med storstadstillvända miljö- och vänsterpartister kastar allt oftare lystna blickar mot småstads-, landsbygds- och glesbygdsväljare. Trots det är Miljöpartiet fortfarande främst är ett parti för den urbana medelklassen, de som handlar ekologiskt, bor i storstäderna och inte är beroende av bilen.
Att Kristdemokraterna väljer att benämna den svenska landsbygden heartland (= hjärtlandet) är på något sätt en bekräftelse på partiets amerikanisering och bristande kunskaper i landsbygdsfrågor. Det är trots allt en väldigt stor skillnad på den amerikanska Mellanvästern, med sina vidsträckta åkrar och rostande industristäder, och svensk lantlighet och svenskt småstadsliv.
I det Norrland som riksdagspartierna talar om är det skogen som är vidsträckt, här rostar inga industristäder längre. Här byggs Sveriges gröna framtid. Vilket gjort den nordliga landsändan politiskt intressant att hålla låda om.
Själv landade jag i Skellefteå för runt 25 år sedan. Då var Norrbotniabanan en dröm, få trodde att det skulle gå att köra bilar med hjälp av batterier och substantivet befolkningsökning var mest av allt en ordklass.
Det politiska intresset var svalt, för att inte säga iskallt. Det var som om Sverige med några få undantag slutade i höjd med Umeå.
Sedan kom besluten som förändrade allt: Northvolt valde att placera sin batterifabrik i Skellefteå, tankarna på att producera stål med en fossilfri process vaknade till liv hos både H2 Green Steel och SSAB. Stora fabriker genererar mindre fabriker.
Plötsligt var Norrland glödhett. Plötsligt ville alla haka på framgångståget. Plötsligt ville alla locka småstads-, landsbygds- och glesbygdsväljarna. Plötsligt insåg partistrategerna att här fanns det många röster att hämta. Bara politiken var den rätta.
Visst är det märkligt: När norra Sverige behövde växtkraft, till exempel i form av satsningar på infrastruktur och utbildning, blev det kalla handen, både röda och blåa. Men nu när norra Sverige, främst tack vare det privata näringslivets investeringar, själv skapat den växtkraft som behövs står samma röda och blåa politiker i kö för att få berätta hur mycket de vill investera i till exempel Norr- och Västerbotten.
Det är lätt att konstatera att det är först nu som de nordligare delarna av landet får den politiska uppmärksamhet som landsändan förtjänar. Det är dags att de politiska partiernas storstadsfokus förpassas till historiens hävder.
Därmed inte sagt att lands- och glesbygden saknar problem. Snarare är det så att samhällsutvecklingen accentuerat dem.
30 mil enkel väg till närmaste sjukhus och en säker förlossning är fortfarande 30 mil. Det händer att polisen inte hinner fram till krogbråket innan det ebbat ut och kombattanterna gått hem. De strandnära tomterna har inte blivit fler, bensin- och dieselpriserna slår nya rekord samtidigt som laddstolpar saknas. Bredbandsuppkopplingen svajar, elbrist hotar.
Det finns dåliga och ännu sämre deviser, och så finns det några som är bra.
Centerpartiets ”Stad och land – hand i hand” tillhör den senare kategorin. För det är precis vad det handlar om. Städerna behöver landet och landet behöver städerna. Man skulle kunna tillfoga att befolkningstäta kommuner behöver små och befolkningsglesa – och tvärtom.
En politik för hela Sverige varken kan eller får stirra sig blind på vara sig storstäder, små eller mellanstora städer, glesbygd eller landsbygd. Det är ingen som gynnas av motsättningar mellan stad och land.