Finns det ens en sådan gräns, och om det gör det; hur distinkt bör den vara? När jag fick reda på att Sara kulturhus skulle hyra ut till ett stort MMA–evenemang blev jag upprymd och bokade genast biljetter. Jag blev glad på grund av att kampsport är den enda typ av idrott jag är intresserad av att titta på, samt över det modiga beslutet att ta in ett sådant evenemang i Skellefteås kulturhus. Så fantastiskt att kunna erbjuda en sådan bredd av evenemang, att kunna locka besökare som vanligtvis kanske inte skulle besöka ett kulturhus. En möjlig inkörsport till ett bredare kulturintresse. Men nej, självklart var det många som såg det hela ur en annan synvinkel.
Jag läste Sofia Andersson Lundbergs (programchef på Sara kulturhus) krönika, där hon bemötte de negativa reaktionerna. När jag därefter läste kommentarsfältet blev jag förvånad. Jag hade trott att diskussionen skulle komma att handla om den inledande frågeställningen i denna krönika, gränserna mellan kultur, nöje och idrott. En diskussion jag hade kunnat respektera och uppskatta. Men många av kommentarerna berörde snarare vad Sara Lidman skulle ha tyckt om att ett kampsportsevenemang ska äga rum i ett hus uppkallat efter henne. Men märk väl: Det är ett hus som är uppkallat efter henne, vilket är fint och hedrande. Men hon har aldrig påståtts äga huset eller dess innehåll.
Det finns många problem med den typen av argument. För det första kan ingen av oss påstå sig veta vilken typ av arrangemang Sara Lidman skulle ha uppskattat och inte. Att påstå någonting sådant är synnerligen arrogant. För det andra kan man fråga sig om de som bokar arrangemang för Sara kulturhus alltid borde gå igenom dess innehåll med tanken ”vad skulle Sara Lidman ha tyckt?” Det skulle vara otroligt riskabelt ifall bara en viss typ av kulturyttringar skulle tillåtas i huset, om Lidmans namn skulle användas som ett slagträ för att endast tillåta finkultur. Ska kulturhuset ses som en slags kyrka där Lidman blir en kristussymbol? Gjorde vi fel när vi döpte huset till Sara?
En annan sak jag noterade i kommentarsfältet var de felaktiga föreställningarna om kampsport och i synnerhet MMA. Jag har tävlat i boxning under hela min tonårstid och själv fått min beskärda del av fördomar kring kampsport. Det vanligaste brukar vara att likställa kampsport med våld, vilket är fruktansvärt tröttsamt. I MMA liksom i boxning finns regler, domare och noggranna läkarkontroller. De tävlande är där av fri vilja och på lika villkor, för att bara nämna några exempel. Det skulle vara intressant att veta hur många av de som häver ur sig dylika påståenden sedan sitter på ladan och hejar när en hockeyspelare tappar fattningen och klappar till motståndaren på isen. Men det är en annan diskussion, en annan krönika.
Så behöver vi veta var gränsen mellan idrott, nöje och kultur ska dras? Vem kan egentligen bestämma vad som får finnas i ett kulturhus? Jag vet inte vad Sara Lidman hade tyckt om MMA-evenemanget Battle of Bottnia. Inte heller vet jag vad hon hade tyckt om Dolly Style eller Sabaton, som också har bokats till kulturhuset. Dock tycker jag att kulturhuset ska fortsätta genomsyras av mod, att kulturen ska vara bred och till för alla människor. Nej, jag vet inte vad Sara Lidman skulle ha tyckt. Jag skulle kunna gissa för att försöka bevisa min poäng. Men vore inte det, om något, att vanära hennes namn?