En annan man, en idrottslärare i Mellansverige, står just nu åtalad för att ha smygfotat 100 flickor i skolan när de bytte om på gympan. Dessa två nyheter som VK, Norran och SVT tidigare rapporterat om, är av det där slaget som kan få en att tvivla på mänskligheten. Eller åtminstone på den manliga delen, vilken jag själv tillhör. Det är ju självklart att enskilda exempel inte ska generaliseras och att det också finns kvinnor som behandlar andra obegripligt illa. Men den samlade bilden av mäns övergrepp mot kvinnor är överväldigande.
Lagen mot kränkande fotografering infördes 1 juli 2013. Den innebär att det är förbjudet att smygfotografera i privata utrymmen. Undantag finns för journalistiska arbeten och för myndigheters verksamhetsutövning. Men för fullvuxna män, som till synes fastnat i puberteten, gäller lagen såklart.
För att motverka brott av detta slag är det dock viktigt att de som utsätts vågar anmäla och vet att de har rätt att reagera på fotografering i privata situationer. När SVT rapporterade om läraren som smygfotograferat elever, berättade ett vittne att hon gick i andra klass då fotograferingen skedde och att hon inte vågade säga eller göra något eftersom det var hennes lärare. Det är viktigt att barn får veta att de har rätt att reagera. Därför var det på många sätt ett bra tecken att Norran förra veckan kunde rappportera om ett falsklarm, där ett barn skyndat sig hem efter att en främmande man sökt kontakt från sin bil ute på gatan.
Samtidigt vill vi inte ha ett samhälle där människor ska behöva vara rädda för varandra. Det finns inga enkla åtgärder som automatiskt skapar trygghet, men det finns historiska lärdomar som ger viss vägledning. De nordiska länderna har internationellt sett präglats av en hög tillit mellan invånarna. En faktor som ofta lyfts fram som betydelsefull för detta är folkrörelserna och föreningslivet. Den finns en underliggande tillitsskapande kraft i att människor möts och samarbetar i många olika sammanhang. Om inte annat gör det att man känner pålitliga människor utöver de som finns där hemma.
Mannen i bastun och läraren som smygfotograferade var personer som båda två rörde sig inom kommunala verksamheter. En kommun kan såklart inte ta ansvar för allt som enskilda personer väljer att göra lokalerna. Däremot kan kommuner anta riktlinjer och strukturerade arbetssätt som syftar till att upprätthålla en god kultur och ett jämställt klimat. Med tanke på detta är det bra att Skellefteå kommunstyrelses arbetsutskott under förra veckan beslutade föreslå kommunstyrelsen att underteckna den nya versionen av europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal och regional nivå (CEMR-deklarationen). Den är ett verktyg för kommuner och regioner att integrera jämställdhetsperspektivet i all verksamhet.
Denna typ av deklarationer har en hög abstraktionsnivå och det kan framstå som att det är ett långt steg mellan de politiska formuleringarna och män som smygfotograferar på badhus och i omklädningsrum. Men det är med långsiktigt och strukturerat arbete som kommuner och regioner kan påverka människors beteende mot varandra.
På det privata planet har vi alla ett ansvar. Dels att vara rimliga mot andra, dels att reagera när någon gör fel. Jag hoppas att jag ska slippa skämmas över andra mäns beteende i framtiden och att jag själv bedöms för mina handlingar och inte för mitt kön. Men ibland kan jag förstå att kvinnor ledsnar och suckar: – Vad är det för fel på alla män?