Kristdemokraternas förra partiledare Göran Hägglund har ett stort uppdrag framför sig, som ordförande för den parlamentariska kommitté som ska utreda public service. Målet är att tillsammans med ledamöter från samtliga riksdagspartier staka ut de villkor som ska gälla för SVT, Sveriges Radio och UR framöver, och komma fram till hur deras uppdrag ska formuleras i nästa sändningstillstånd. Ett tillstånd som kommer vara det längsta som utfärdats någonsin och ska gälla mellan 2026 och 2033.
Direktiven möttes av kritik från oppositionen när de presenterades den 24 februari. Föga förvånande, särskilt med tanke på public service-kritiska Sverigedemokraternas roll i regeringsunderlaget. Från Miljöpartiets ledare Per Bolund varnades det för att Sverige går samma väg som Turkiet (SvD 23/2). Det vore minst sagt oroande – om det var sant.
Det Bolund refererade till var skrivningarna om att utöka granskningsnämndens möjlighet att granska och ge sanktioner, vilket tolkats som att regeringen är redo att straffa enskilda journalister. Det är inte heller taget rakt ur luften. Sverigedemokraten Linus Bylund har tidigare föreslagit att sparken eller tillfälligt indragen lön ska vänta opartiska journalister på SVT och SR. Den typen av sanktioner är dock inte vad det är frågan om i utredningen. Det hade nog inget av de andra partierna kunna acceptera, och i grunden bygger kommittér på att söka samförstånd och långsiktigt hållbart stöd för förslaget.
Det regeringen vill åt är att granskningsnämnden även ska kunna granska det digitala innehåll som kanalerna producerar. En rimlig ambition. I Dagens Nyheter (23/2) konstaterar Cilla Benkö, vd för SR, att det i dagsläget bara är det som sänds i radio som kan granskas och sanktioneras. Ett tydligt exempel på varför teknikneutralitet kommer vara ett av ledorden när villkoren för framtidens public service utformas. Eftersom sändningstillståndet ska gälla lång tid framöver ställer det krav på att inte skapa inlåsning i förlegad teknik. Linjär radio och linjär tv är inte en rimlig utgångspunkt i dagens medielandskap, samtidigt behöver uppdraget förtydligas och begränsade ramar finnas. Inte minst för att undvika märkliga konkurrenssituationer.
En sådan situation har uppstått mellan SVT och Sveriges lokaltidningar. I fjol skrev 73 chefredaktörer i Altinget (3/12-22) och varnade för att dagstidningar riskerade att konkurreras ut, av satsningen på skrivet nyhetsinnehåll på SVT:s webbplats. Att ett bolag vars syfte i grund och botten är att sända tv utmanar redan pressade tidningar genom att erbjuda gratis nyhetsinnehåll är tveksamt. Det riskerar att erodera mångfalden på mediemarknaden vilket i förlängningen riskerar bli negativt för svensk demokrati.
Överlag har svenska folket högt förtroende för sitt public service, men ramarna behöver moderniseras för att förtroendet ska kunna bestå även i framtiden. Att mycket av det material som idag produceras är webbaserat, utan att det är ordentligt reglerat i sändningstillståndet och föremål för samma granskningsförfarande, är långt ifrån en optimal ordning. Att alla svenskar numera är med och finansierar public service via skattsedeln – istället för via en tv-avgift – innebär dessutom ett än större ansvar. Utmaningarna är många för framtidens public service.