Året är 279 före vår tideräkning och den grekiske kung Pyrrhus har lyckats besegra romarna. Men striden var så blodig och seger så svårvunnen att kungen enligt tradition ska ha yttrat orden: “En sådan seger till, och jag är förlorad.” Detta skeende är grunden till uttrycket pyrrhusseger, en seger som kommer att leda till framtida förlust.
Pyrrhussegern passar också väl för att värdera dagsformen på partiet Liberalerna.
I början av 2022 såg det ut som att Liberalerna, då under Nyamko Sabuni, skulle behöva tacka för sig då valet kom. Siffror runt två procent var inte ovanliga i den strida strömmen av mätningar som valår för med sig. Gamarna hade börjat cirkulera.
Då kom plötsligt Sabunis avgång och Johan Pehrson fick tillträda som tillförordnad partiledare. Men kursen för partiet var redan satt och Pehrson gjorde inget för att ändra den. Snarare ägnade han mycket av sin tid i offentligheten till att tydligt surra fast sig vid alternativ Ulf Kristersson, med Åkesson och Bush med i paketerbjudandet.
Det var, och är, inte helt givet att ett samarbete med Sverigedemokraterna var det bästa för partiet, men den vanligaste förklaringsmodellen för detta är att L var i det närmaste helt beroende av moderata stödröster för att överhuvudtaget hålla sig kvar i Riksdagen.
Liberalernas strateger tycks i vilket fall ha landat i att en oberoende position i mitten inte var genomförbar då opinionssiffrorna var för svaga.
Sagt och gjort, Liberalerna klarade sig över riksdagsspärren och allt tycks peka på att de räddades av moderata stödröster. Segern var delvis vunnen, ett avtal behövde bara skrivas.
Efter valet följde en intensiv period av diskussioner där Liberalerna skulle lyckas komma överens med övriga partier i regeringsunderlaget och den 14 oktober kom så Liberalernas pyrrhusseger att vara fulländad. Tidöavtalet hade offentliggjorts.
I avtalet tvingas partiet att kompromissa med partiets hjärta, sin människosyn. Detta ses ibland annat frågor som nationellt tiggeriförbud, visitationszoner, begränsa människors rätt till tolk i vården och att ställa krav på vilka kvotflyktingar som ens ska få komma till Sverige. Detta är bara ett urval av frågor som borde vara omöjliga för en frisinnad person att acceptera. Kritiken mot partiet lät inte vänta på sig.
Liberala debattörer som lutar mer till höger har varit snabba på att lyfta att Liberalernas insats i avtalsförhandlingarna var centrala för att till exempel rädda viktiga frågor som public services förutsättningar, att begränsa politikens påverkan på kulturen och för att förhindra att migrationsfrågan blivit ännu stramare.
Att Liberalerna främst kan lyfta fram att man hindrat avtalet från att bli än värre är troligen inte något som kommer att lyfta dem i opinionen.
Det ska dock sägas att Liberalerna fick fina ministerposter och där kan de troligen uträtta en hel del viktiga saker. Men att med oerhört svaga opinionssiffror välja att sitta och ta ansvar i regeringsställning är kanske inte så klokt. Det är sällan som partier i regering får fler röster nästa val och än värre ser det ut för små partier i koalitionsregeringar.
Med Liberalernas opinionssiffror finns nästan ingen fallhöjd. De åker kanske ut nästa val.
Det ska bli oerhört intressant att se hur de ska rädda upp detta under sin tid i regering. Min förhoppning är att Liberalerna hittar tillbaka till socialliberalismen och frisinnet. Ett frisinnat vågmästarparti vore mer välgörande för rikspolitiken än det svaga stödparti partiet nu är.
Som partiet nu agerar går det knappt att låta bli den cyniska tanken att det kanske varit bättre att Liberalerna utkämpat sin sista strid redan i detta val och då kanske med en medmänsklig människosyn i behåll. Vill det sig riktig illa så blev detta bara en blodig strid och en pyrrhusseger.