Under ett sådant besök såg jag hur en lågstadieelev bläddrade bland serieböckerna för att sedan välja ut en spännande serie som bänkbok. Jag såg ett ljus av läsglädje tändas, för att bara några sekunder senare släckas under lärarens skäppa.
– Nej, den här får du lägga tillbaka. Du måste välja en riktig bok i stället, sa läraren.
En riktig bok alltså. Som bibliotekarie borde jag ha protesterat. Men jag var ung och nyanställd. Jag vågade inte ifrågasätta lärarens auktoritet. Låt oss benämna det utan omskrivningar: Jag var en fegis.
Sedan det specifika tillfället har jag upplevt hur otroligt skickliga många lärare är på att väcka nyfikenhet och läslust hos barn och unga. Men i denna text låter jag ovan nämnda tillfälle stå i fokus, jag har nämligen aldrig kunnat glömma det. För vad är egentligen ”en riktig bok”?
Begreppet finkultur är en benämning för kulturella uttryck som anses göra anspråk på att vara mer bildande eller värdefulla än andra. I litteraturens värld antar jag att litterära klassiker och verk skrivna av nobelpristagare skulle klassas som finkultur. Men måste läsning alltid generera bildning?
För mig har skönlitteratur alltid varit en möjlighet att vidga mina vyer. Både språkligt och känslomässigt. Att läsa skönlitteratur innebär en unik chans att ta del av andra perspektiv, att kittla fantasin, att utforska det allra mörkaste. Genom att vara en läsande individ har jag lärt mig otroligt mycket, det är min fasta övertygelse. Men har skönlitteraturen bildat mig? Kanske. Det beror på hur man ser det.
I boken Litterära föreställningsvärldar (2005) visar Judith Langer hur litteraturundervisning skulle kunna gå till, om den fick en mer central plats i läroplanerna. Litteraturen hjälper oss att undersöka tillvaron ur olika perspektiv. Genom att utforska horisonter gör man det okända personligt känt och möjligt att föreställa sig. Langer hävdar att litteraturen kan göra oss till bättre tänkare, men det förutsätter öppna kulturella konflikter och att byggandet av föreställningsvärldar får en mer central plats i skolan.
Jag håller med om Langers påståenden, men för att utveckla alla individers byggande av föreställningsvärldar är det viktigt att vi inte förkastar vissa genrer, i synnerhet inte inför barn och ungdomar. Som barn läste jag ofta skräck, jag drogs till det makabra och det mörka. Skräckgenren har alltid följt med mig och även som vuxen läsare känns skräcken som en mysig, aningen blodbefläckad filt. Men liksom serier, har skräck länge klassats som skräplitteratur. Både som barn och vuxen har jag fått frågan om varför jag, som är en sådan snäll tjej, vill läsa ”sådant där”.
Dock har det hänt mycket på skräpkultursfronten. För att återknyta till mitt inledande exempel så ansågs exempelvis tecknade serier länge vara bland det lägsta av skräplitteraturen. Kanske var det denna syn läraren som besökte närbiblioteket med sin klass hade växt upp med. Men idag är synen på serier annorlunda. Som exempel kan nämnas att serien ”Maus” av Art Spiegelmans har fått Purlizerpriset och serieskaparparet Jan och Maria Berglin har tilldelats Natur och Kulturs kulturpris 2013. Hade jag varit mer snabbtänkt hade jag kunnat nämna detta för läraren, men det är lätt att vara efterklok. Min protest kommer nu i stället, ungefär 8 år senare, i form av en ledarkrönika. Bättre sent än aldrig. Länge leve skräplitteraturen! Eller nej, förresten; länge leve litteraturen. Alla former av litteratur.
Linnea Wikman, fristående ledarskribent