Jag har gjort min plikt.
Jag har röstat i kyrkovalet.
Med åren ökar insikten. Den demokratiska möjligheten att påverka, som ett val innebär, förvandlas från möjlighet till förpliktelse.
Så har det i varje fall blivit för mig.
Efter bästa förmåga har jag försökt sätta mig in i kyrkopolitiken, se vad nomineringsgrupperna vill och var de står.
I detta sammanhang är det lika bra att erkänna att det funnits val där jag röstat blankt. Där inget parti lyckats övertyga mig. Där en enskild fråga gjort att en blank röstsedel placerats i det kuvert som sedan slickats igen.
Att rösta, oavsett vad man röstar på, även om man röstar blankt, är att värna demokratin. Ta vara på den möjligheten.
Man kan inte säga att medlemmarna i Svenska kyrkan springer benen av sig för att rösta.
Vi backar bandet till kyrkovalet 2017. Den slutgiltiga röstsammanräkningen visar ett valdeltagande på 19,08 procent, det högsta i ett kyrkoval sedan 1934.
Det innebär att inte ens två av tio av Svenska kyrkans medlemmar är tillräckligt intresserade av vad kyrkan gör för att idas gå och rösta.
Med fyra års intervall får kyrkans tjänare och politiker svara på frågan: Är det inte ett demokratiskt problem med så lågt valdeltagande?
Det mer eller mindre slentrianmässiga svaret från kyrkan lyder: Jo, det är ett problem. Gärna med en liten efterföljande suck för att förstärka problembilden. Blicken på den som svarat börjar irra och flacka.
Men är det verkligen ett problem att valdeltagandet är så lågt?
Nej, det är det inte. Det som är problemet är att så få tycks bry sig om vad som händer i kyrkan och i dess beslutande församlingar.
Förvisso är ett klent intresse för kyrkans verksamheter och ställningstaganden nära förknippat med ett lågt valdeltagande. Men det handlar om är vad som egentligen är hönan och vad som är ägget.
Högerpopulistiska, främlingsfientliga och rasistiska partier ser kyrkan som en språngbräda ut i det politiska livet.
När partier som tummar på demokratiska och mänskliga rättigheter, som ifrågasätter människans lika och okränkbara värde, får makten att vara med och bestämma är goda råd dyra. Om de ens kan köpas för pengar.
Den 1 januari 2000 skiljdes Svenska kyrkan formellt från staten. Vissa skilsmässor går snabbt, är smärtfria, medan andra är utdragna, präglade av vånda och ångest. Som när stat och kyrka skulle gå skilda vägar.
En ångest som också måste ha drabbat de politiska partier som inte (frivilligt) vill lämna över bestämmandet över kyrkan till politiken och kyrkopolitiken, utan som envist håller fast vid att kyrkan behöver styras med hjälp av partipolitik. Inget parti nämnt, inget parti glömt.
Efter snart 22 år utan staten i ryggen borde kyrkan klara av att stå på egna ben.
Efter snart 22 år borde partierna låta kyrkan vara en kyrka utan krav på partibok.
Och så länge Svenska kyrkan tillåts vara politiserad kommer medlemmar att lämna på grund av partipolitiska skäl.
Kyrkan får aldrig överge sitt omfattande arbete för samhällets svaga, för barn och för unga. Kyrkan får heller inte överge sina omfattande hjälpinsatser, varken de nationella eller de internationella.
Svenska kyrkan ska också vara en kraft som står upp för och försvarar samhällets ”goda krafter”.
Och de krafterna är inte partipolitiska. De är humanistiska.
Så länge Svenska kyrkan är en del av det partipolitiska etablissemanget har den ingen möjlighet att agera som en självständig kyrka.
För hur man än vänder och vrider på det så är det kyrkopolitikerna och kyrkopartipolitikerna som med sina beslut ger de ramar som kyrkan ska agera utifrån. Hela vägen från de övergripande kyrkopolitiska frågorna i kyrkomötet till budgeten i kyrkofullmäktige.
Som avslutning en liten berättelse.
Jag råkade höra ett samtal på en kyrkogård. En man berättade för en av kyrkans anställda att nu när hans mamma var borta skulle han lämna kyrkan. Han såg inte någon anledning att vara kvar. ”Kyrkans man” svarade lugnt. Jag vet vem din mamma var. Hon besökte våra träffar för ensamma så länge hon orkade, sedan besökte vi henne på servicehuset. Vi gjorde hennes dagar lite mer meningsfulla. Mannen tittade upp och sa: Du har rätt. Kyrkan gör mycket gott, och gjorde mycket gott för min mamma. Jag lämnar inte kyrkan.
Den typen av medmänsklighet av humanism står över partipolitiken.
Låt kyrkan vara kyrka utan partipolitik, och de politiska partierna vara partier utan kyrkopolitik. Rätt logiskt, eller hur?