Klimatkrisen. Översvämningar och extremväder blir vanligare när jordens medeltempoeratur ökar.
I välkomnandet av ett nytt år brukar det finnas en tillförsikt att det nya kommer bli bättre än det gamla. Men tyvärr har den känslan inte infunnit sig i detta årsskifte. Mitt i polykrisens årtionde känns framtiden minst sagt utmanande, till och med osäker.
Ordet polykris, alltså upplevelsen av många kriser samtidigt, var en ny bekantskap under året som gick. I mina yngre dagar uppstod också tider av katastrof, men i minnet var det ofta separerade händelser. Ibland var fokus på Biafrabarnen, sen pratade vi enbart om ozonhålet, därefter upptogs media av Tjernobyl och så vidare. Jobbiga situationer, men känslan var att det ändå gick att förhålla sig till, en sak i taget.
Men nu. Allt på en gång bara. Krig i Europa och Mellanöstern, despotiska ledare både i öst och väst. Klimatkris, elkris, gängkris, pandemi, inflation, handelskrig, terrordåd, extremväder, listan kan göras lång över allt elände. Dessutom har vi en hel del negativa nyheter på nära håll. Oron kring Northvolt, alla man möter som förtvivlat inser att deras framtid i Skellefteå hänger på en skör tråd. Följdeffekter när underleverantörer drabbas. Media som förstärker katastrofkänslan. Och hockeylaget som bara förlorat under hösten.
Ett hockelyag som förlorar kan förstärka känslan av kris.
Att leva mitt i polykrisen frestar på. Insikten att det som redan är illa fortfarande kan bli värre, gör att jag för första gången inte möter det nya året med tilltro, utan oro. I en värld där ordet ”kris” tycks ha fått permanent uppehållstillstånd i vårt samhälle, krävs att politiska ledare blir modigare och vågar fatta de svåra besluten.
För oss som individer handlar det kanske mest om att balansera mörka tecken i skyn med att uppskatta den vardag som ger trygghet och glädje. Som dotterns magiska luciatåg i Floraskolan. Utsikten över ett vintrigt landskap när solen glittrar i snön. Att få fira Jocke Lindströms tröjhissande i arenan.
Northvoltkrisen är ett problem för Skellefteå, Sverige och Europa.
Men också att vi förstår hur varje liten handling faktiskt betyder något. Vi kan alla fundera på vad vi kan göra för våra medmänniskor i Skellefteå. Hoppet finns fortfarande om att batterifabriken ska resa sig igen, men då behöver vi hitta vägar att behålla de som redan valt att flytta hit. Att våga anställa en icke svensktalande person är ett sätt att bidra. Eller att bjuda på ett leende när vi passerar varandra i mörka januari. Det gör inte hela skillnaden, men att få känna en grundläggande trygghet i en tid av stor osäkerhet är nog precis vad vi behöver.
Polykrisen är en påminnelse om hur sammanlänkade vi alla är, både med varandra och med planeten vi bor på. Den visar att vi inte har råd att isolera oss, varken mentalt eller praktiskt. Det är en utmaning som kräver samarbete, kreativitet och uthållighet, inte bara hos våra politiska ledare utan av varje individ som vill säkerställa en ljusare framtid. Att vi alla gör vad vi kan med de förutsättningar vi har. Så får vi hoppas att de skeenden som vi inte kan påverka, i slutändan ändå resulterar i en bättre värld än den vi lämnade förra året.
Åsa Svanberg, fristående ledarskribent