En människas kön är inte en accessoar möjlig att ta av och på hur som helst. Att byta kön är inte som att ändra hårfärg eller köpa ett par nya skor eftersom de gamla inte passar längre. Men det verkar RSFL tro. Tillsammans med företrädare för de nordiska motsvarigheterna till organisationen skriver förbundsordföranden Trifa Shakely i en debattartikel i Expressen att “ändra juridiskt kön bör vara en enkel administrativ process som utgår från individens självbestämmande, utan någon form av medicinsk prövning av könsidentiteten” (Expressen 27/2).
I dagsläget krävs att man är myndig, har diagnostiserats med könsdysfori och har kontinuerlig kontakt med könsbekräftande vårdinstans samt får godkännande av Socialstyrelsens rättsliga råd för att få byta juridiskt kön i Sverige.
I Norge, Danmark och på Island finns däremot redan i dag en lagstiftning där juridiskt kön gjorts till en fråga endast om individens egen uppfattning. Även Finland har nyligen fattat beslut om att gå i samma riktning. I vårt land har frågan utretts under lång tid men de förslag som nått lagrådet har inte blivit verklighet eftersom det finns för många osäkerhetsfaktorer. Bland annat det faktum att relativt många som ansöker om att byta kön ändrar sig och att könsdysfori bland unga ofta visat sig samverka med psykisk ohälsa, autism eller annan utvecklingsneurologisk problematik.
Man kan ha förståelse för att den som upplever sig ha fel kön på papperet vill att det korrigeras omedelbart. Men transrörelsens rättighetsivrare ignorerar samtidigt de allvarliga konsekvenser det kan få både för enskilda och samhälle om det blir fel. Kön är inte heller bara en känsla. Kön är både biologi och sociologi. Till exempel styrs de rättigheter och behov vi har i relation till vården på flera sätt av vilket kön vi har. Män kallas till exempel inte till gynekologisk cellprovtagning.
Individers könstillhörighet påverkar också omgivningen de lever i. Till exempel genom att den som juridiskt är kvinna har rätt att sitta av straff på kvinnofängelse och ges tillgång till de trygga rum som finns för utsatta kvinnor. Att någon som bytt kön juridiskt, men som har kvar sin fysiska manskropp, tar plats i dessa miljöer är inte oproblematiskt.
Med utgångspunkt ifrån att det på en samhällsnivå handlar om att skydda enskilda ofta mycket utsatta individer, både såna med könsdysfori och andra, är det rimligt att det krävs mer än en bank-id-signering för att ändra juridiskt kön. Nyligen har regeringen meddelat att man avser att under våren 2023 presentera ännu ett förslag till förändrad könstillhörighetslagstiftning. Förhoppningsvis är det ett förslag som utgår ifrån biologi och vetenskap och inte ifrån önsketänkande.
“Arbetet med könsdysfori kan inte hanteras utifrån en ideologisk grund eller som en rättighetsfråga. En ny lagstiftning måste vara i samklang med medicinsk vetenskap, och dess samlade effekter väl utredda”, understryker ett antal professorer i barn- och ungdomspsykiatri (DN 12/5 -22).
De har rätt. Därför är det också rimligt att den som vill byta juridiskt kön även fortsättningsvis är ordentligt utredd av vården och haft tid att överväga om detta livsavgörande beslut verkligen är det rätta. Att byta kön är som sagt inte som att ändra hårfärg eller köpa nya skor.