Uppskattningsvis ett fyrtiotal personer dök upp på det första informationsmötet om Skellefteås nya vindkraftsplan. Mötet hölls i Byske och det fanns gott om kritiska röster bland besökarna.
Skellefteå kommuns vindkraftsplan är ute på samråd. Fram till 31 januari 2025 kan kommuninvånare lämna åsikter om dess innehåll. Trots att planen är balanserad och saklig borde Skellefteå kommun säga helt nej till ny vindkraft just nu. Först behöver en stabil ersättningsmodell för vindkraftspengar till lokalsamhällena komma på plats.
Norran var på plats när det var öppet hus i Byske angående vindkraftsplanen. Många kritiska röster höjdes. Det fanns tveksamheter kring att bo nära höga vindkraftverk, oro för förstörd natur, och irritation kring att det ska byggas vindkraft i norr, när elbristen är störst söderut.
Kritikerna hade flera starka argument och de känns igen från andra delar av landet. Nyligen ledde jag ett samtal med författaren och opinionsbildaren Gabriel Ehrling Perers kring hans bok "Friheten där asfalten tar slut". Boken är en journalistisk resa genom Dalarna där olika aspekter av landsbygdernas utmaningar behandlas. Inte minst vindkraften.
Han visar att argumenten mot vindkraft ofta är en kombination av känslor och sakfrågor. Människor som påverkas av en vindkraftsetablering vill bli lyssnade på. Känslan av att bli överkörd väcker protestlusten. Sakargumenten mot vindkraft handlar ofta om natur och miljö. I konflikten står striden inte mellan industrikramare och miljövänner. Istället är det skilda aspekter av miljöhänsyn som bryts mot varandra.
Finns det någon frihet på landsbygden? I mitten av november samtalade Helena Lindahl (C), Gabriel Ehrling Perers (författare och skribent - Falukuriren) och Elin Söderberg (MP) om boken "Friheten där asfalten tar slut".
I boksamtalet deltog två riksdagsledamöter från Västerbotten. Det var Elin Söderberg (Mp) och Helena Lindahl (C). Båda var kritiska till den förväntan att leverera energi till industrierna, som idag ställs på Sveriges landsbygder. Elin Söderberg efterfrågade mer samråd och dialog kring vindkraftsetableringar och hon menade att regeringen inte går tillräckligt långt för att kompensera de som drabbas negativt. Helena Lindahl gick längre och sa att det kan vara rätt av en kommun att säga nej till ny vindkraft.
I september presenterade regeringen sin politik för hur kommunerna ska ersättas för ny vindkraft. Under tre år ska de få ett bidrag från staten som motsvarar fastighetsskatten för vindkraftsanläggningar. Det kan låta bra, men är för lite, för osäkert och helt fel tänkt.
För det första kan man fråga sig vad som händer efter de tre åren? För det andra är det oklart varför pengarna ska in i kommunkassan? De skulle göra större nytta och skapa mer rättvisa om det betalades ut på ett annat sätt.
Grunden för välfärden ligger i näringslivet. I längden kan bidrag till kommuner inte skapa utveckling. Den skapas istället av att människor både kan och vill satsa på nya idéer där man bor.
Här är de sex ordinarie områdena och de två alternativa områdena som pekas ut i den nya vindkraftsplanen.
Just nu testas en modell i Åsele där vindkraftspengar stimulerar det lokala näringslivet. Vindkraftsbolaget IOWN betalar årligen 50 000–55 000 kr per megawatt installerad effekt till lokalsamhället för det som ett vindkraftverk producerar. Dessa pengar förmedlas sedan av en särskild ekonomisk förening som borgensåtaganden för företag i bygden. Därmed öppnas nya möjligheter för de lokala företagen att utvecklas.
Utöver fokus på näringslivet är det viktigt att närboende får en direkt kompensation när de påverkas av vindkraftsutbyggnad. Regeringen har lovat återkomma med förslag om hur detta ska gå till. Men något beslut finns ännu inte.
Det är just denna oklara spelplan som gör att Skellefteå inte borde öppna upp för ny vindkraft i detta läge. Mer koldioxidfri el behövs, men en sådan utbyggnad måste utgå från rimliga villkor. Jag förstår om den som bor i Gagsmark vill säga nej till ny vindkraft idag. Det borde kommunen också göra just nu.