Pokrovsk, en medelstor stad i Ukraina. En teknisk högskola. En park intill ett prydligt torg. En järnvägsknutpunkt. Kaféer i gathörnen. Ett välmående villaområde. Stadens mest berömda son, Mykola Leontovych, skrev 1919 den melodi som några decennier senare i den anglosaxiska världen blev julsången ’Carol of the Bells’. Han står staty.

Men Pokrovsk ligger i Donbas och kommer snart att förvandlas till grus och aska. Hit kom jag cyklande en eftermiddag i början av september och fann en alldeles tyst och tom stad. Ryska förband har de senaste veckorna krupit närmare. Kyiv har beordrat civilbefolkningens evakuering och bara två tusen av stadens 70 000 invånare är kvar.

Ukrainska soldater har flyttat in i övergivna lägenheter och hus. På kvällen ser jag dem lösgöra sig ur mörkret och lasta in sig själva i gröngråa pickuper. De är nattskiftet, på väg ut att avlösa sina kamrater i försvarsställningarna. 

Hotellen är sönderskjutna. Liksom sjukhus, skolor och daghem hör de till favoritmålen för den ryska krigsmakten. Jag får bo hos en ukrainsk sergeant. Han har inkvarterat sig i en övergiven lägenhet istället för i brigadens förläggning. I morgon ska hans förband dras tillbaka till en ort längre bort från fronten. I hallen ligger hans knappa bohag, mest mat, redan packat. Stridsselen/skyddsvästen ser ut som den bräckliga tingest den är och har säckat ihop i ett hörn. AK:n har han kvar i sovrummet. 

I det civila är han modefotograf och har bott och arbetat flera år utomlands. Som 13-åring bodde han några veckor i Osby i Skåne, som Tjernobylbarn. Jag får rulla in cykeln i vardagsrummet. Det finns rinnande varmt vatten, och el för min härva av elektroniska kommunikations- och skrivverktyg. Som hittills överallt i Ukraina fungerar mobilnätet. 

Vi tar en promenad. En vit buss märkt ”Evakuering” på både tyska och ukrainska stänger dörrarna och kör fullastad iväg. Vi passerar en byggnad i svart granit och glas som inrymde Pokrovsks hippaste restauranger och bästa mataffär. ”Där fanns allt så sent som i förra veckan”, säger sergeanten.  

En speceriaffär har dörren på glänt. Ägaren har just gjort en stor beställning men sen kom evakueringsorden och nu får han inte godset sålt, medan räkningarna blir kvar. Staten betalar evakueringen, men ingen ersätter hans lager. Han har en hustru och en 3-åring. Han har ingen aning vad han ska ta sig till. Jag köper några flaskor läsk.

I en lekpark gungar två små flickor. De skrattar, trotsande utegångsförbudet och evakueringsordern. Runt om dem är alla husen tomma och alla ljusen släckta. Alla vill inte evakueras. Några väntar nog på att få välkomna ryssen, tror sergeanten. 

Fronten låg i slutet av augusti 8 km bort från stadens centrum. Det är inom skjutavstånd för ryskt artilleri. Men med detta krigs dystra måttstockar är den beskjutning som hittills förekommit bara nålstick. Strid i stadsmiljö är svårt och ryssarna har hittills inte visat någon vilja att ägna sig åt den. Enklare då att låta artilleriet skjuta sönder det man vill ”erövra”. Närbelägna Bachmut och Tjasiv Jar visar den framtid som sannolikt blir Pokrovsks. Om staden av någon anledning istället skulle intas någorlunda intakt kan man istället räkna med att de ryska förbanden plundrar den. Det är vad som hände i Cherson 2022.

Enda räddningen är om Ukraina lyckas tränga tillbaka de ryska förbanden. 

När jag efter något dygn cyklar ut ur Pokrovsk ser jag hur blommorna i stadsparken rensas och vattnas. Ett byråkratiskt maskineri som maler på oavsett ändrade omständigheter? Eller en gest av trots, i så fall en storartad sådan i det lilla.