Jag har besökt Turkiet två gånger som turist, senast 2004. Vid den tiden fanns mycket som var positivt och lovande i det turkiska samhället. Det hade skett en svängning i politiken, från en dogmatisk och auktoritär nationalism till en mer tolerant samhällsordning, där skillnader i religion och etnicitet kunde samexistera. Ekonomin gick åt rätt håll, och Turkiet förde mycket lovande samtal med EU om ett framtida medlemskap. I spetsen för denna förändring stod Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) och dess ledare Recep Tayyip Erdoğan. Den positiva linjen höll dock bara i sig under några år, och det dröjde inte särskilt länge tills jag slutade använda den fina röda t-shirten med den turkiska månskäran som jag köpt som glad turist. AKP och Erdoğan satte makten först, och de demokratiska rättigheterna i samhället anpassades efter vad som passade makteliten. Idag går det inte att kalla Turkiet för en fungerande demokrati, och de fina turistkomplexen framstår för mig som lögnaktiga kulisser i ett förtryckarsamhälle.
Den turkiske presidenten har hållit sig fast vid makten i över tjugo år. Han är bevisligen en skicklig maktspelare. Det märks tydligt i förhandlingarna om Sveriges Nato-medlemskap. Erdoğan lyckas gång på gång förhala processen genom att först ge besked som låter positiva, för att i nästa läge leverera nya krav som Sverige måste leva upp till för att släppas in i försvarssamarbetet. Just nu är det yttrandefriheten, eller rätten att häda, som står i fokus.
Jag förstår alla muslimer som blir upprörda när knäppgökar bränner upp deras heliga bok för att provocera och uttrycka en åsikt. Jag tycker själv att brännande av böcker är nedrigt och intolerant. Men inom ramen för vår yttrandefrihet måste även det osmakliga få utrymme. Om staten tillåts censurera vilka åsikter som ska få framföras vid demonstrationer och manifestationer kommer vi snart att få se diktatorer använda samma argument mot demokratiska åsikter. Den vägen vill vi inte gå.
Jag tror att svenska politiker, med demokratiska medel, kan vara lika goda maktspelare som Erdoğan. Men då krävs ett kallt sinne och uthållighet. Hittills har vi varit för sugna på ett snabbt Nato-inträde. Det har gett turkiska staten möjlighet att höja ribban och låta kraven växa. Men vi kan vända på denna logik genom att visa fasthet och tålamod.
Visst är problematiskt att det kan ta tid för oss att släppas in i Nato, men allt är inte dåligt just nu. Våra grannländer är Nato-medlemmar och vi deltar i övningsverksamhet och planering tillsammans med dem. Vi har löften om skydd från de flesta medlemmarna i alliansen, och det är i praktiken omöjligt för Ryssland att utföra ett militärt angrepp på Sverige utan att Nato-styrkor blandas in.
Vi ska inte förhandla mer med Turkiet eller Erdoğan. Vi ska säga nej till ökade krav på inskränkningar av vår yttrandefrihet. Sveriges hållning ska vara klar och tydlig! Vi vill samarbeta inom Nato. Vi vill vara med och vi vill bidra. Men vi kan inte kompromissa med vår demokrati för att anpassa oss efter nyckfulla ledares krav. Jag säger ja till Nato, men nej till Erdoğan!
Andreas Westerberg är fristående ledarskribent