I debattens skyttegravar ondgör sig vänstern över friskolorna – medan högern värnar om valfrihetens betydelse. Personligen är jag av uppfattningen att varje given tidsepok i skolan alltid har sina tidstypiska problem. Problem som inte är förtjänta av enkelspåriga lösningar, som grundar sig på svartvita analyser.
1989 började jag på Sunnanåskolan, där marinerades vi i fredsbudskap och kristna värderingar. Klassen sjöng ”I natt jag drömde det var fred på jord” och skrev i ”min bok om Gud”. Möjligheten att jag eller du kunde gå utanför tidens ramar var obefintlig, eftersom en fostran i demokratiska ideal och kristen etik samspelade med undervisningen.
På Sunnanå bodde nästan bara barnfamiljer i min barndom, och i familjerna var nästan alla födda i Sverige. I skolan behandlades vi därefter; som ett kollektiv. Att undervisa oss på samma sätt och inom samma ram var lätt. Vi var långt ifrån dagens mer heterogena klasser, den som ropar att skolan var bättre förr bör ha det i åtanke. Förutsättningar och utfall hänger samman.
Under mellanstadiet rörde sig samhället och skolan i en mer liberal riktning. Elevinflytandet ökade – men gränser fanns. Vår lärare kunde dirigera alla med samma pinne. Som ett kollektiv med nyanser, i synnerhet sedan en excentrisk pojke från Bangladesh anlände, och genast testade våra sociala koder.
Men i högstadiet öppnades dörren till förändringar i de sociala koderna på vid gavel. Vi fick nya klasser som formades med elever från olika stadsdelar. Dynamiken medförde att hundratals tonåringar ville utmana normerna; samtidigt som elevinflytandet skulle öka, tack vare den nya läroplanen. Följden av normbrytande elever med stort inflytande föll inte väl ut.
Inflytandet tog vidlyftiga former. Vi röstade på skolans snyggaste tjej och kille, någon hånade en redan mobbad kille på klassbilden; någon fotades i skolkatalogen endast iklädd en suspensoar. Och sexistiska slogans kunde skrivas i klassbildens nederkant. Idag känns mycket av det som hände i skolan på den tiden som otänkbart. Jag är övertygad att samhället kommit längre än så, och därmed var inte allt i skolan bättre förr.
Högstadiets skeenden var ingen slump. Under 90-talet rörde vi oss från kollektivets- till individens rättigheter. Parallellt som 90-tals krisen urholkade välfärden. När lektioner i svenska genomfördes genom att färglägga bilder ur Gullivers resor kändes det roligt och fritt. Läroplanen hade gett oss stort elevinflytande, samtidigt som skolan saknade resurser och/eller viljan att sätta stopp för vissa individers beteenden när det behövdes som mest.
Min tid hade sina problem, idag finns det andra. Men oavsett vilka av nutidens problem med skolan som adresseras, så framstår lösningarna ofta som djupt ideologiskt grundade. Oavsett om de handlar om organisationen, segregationen, skolföretagens vinster, eller glädjebetygen.
Ska vi förstatliga skolan? Okej, det tar cirka 20 år eftersom en uppsjö av juridiska långbänkar måste lösas ut, enligt regeringens utredare. Förbjuda nya friskolor? Okej, tänk först på att forskning visar att friskolor presterar bättre, även med hänsyn till elevunderlagets snedvridning. Bryta skolsegregationen? Först måste boendesegregationen brytas, eftersom den förklarar 75 procent av skolsegregationen, enligt forskning. Förbjuda friskolors vinster – vad gör det med den totala undervisningens kvalitet?
Jag är övertygad att fler förslag från ideologiska skyttegravar, som exemplen ovan, blir enfaldiga. Skolan har alltid haft problem som präglas av det samhälle den verkar inom. Varken dåtida eller nutida problem kan isoleras till skolan endast, och sen suddas bort i en åtgärdsplan. Stora reformer och omfattande regleringar blir därför ett trubbigt verktyg för den som vill reformera skolans utformning och skolans marknad.
Skolpolitik bör istället drivas mer utifrån rådande forskning, följt av gradvisa reformer. Och mindre av ideologiska övertygelser och en bedräglig nostalgi om just vår problemfria tid bakom skolbänken. Alldeles oavsett vems skyttegrav som reformförslagen lämnar.
Adam Bäckström är fristående ledarskribent