80 procent av kvinnorna som är sambos och har barn upplever att de projektleder julen. Endast 16 procent av männen i samma grupp upplever sig vara huvudansvariga.
Snart är julen här, en fridfull högtid där vi umgås med våra nära och kära. Eller, så borde det vara i alla fall. Men för många är december månad ett enda stort stresspåslag. En månad där man, förutom att klara av sitt heltidsjobb, dessutom ska köpa julklappar, posta julkort, förbereda julmat, fixa luciakläder till barnen … ja, listan kan göras lång. Är man ensamstående tvingas man av naturliga skäl ordna allt detta själv. Men om man bor ihop med någon delar man självklart på den gedigna to-do-listan. Eller?
Den ojämställda julen
Men det ser ju inte riktigt ut på det viset när julen nalkas. Varför skulle det, när allt som rör barn och familjeliv generellt sett är allt annat än jämställt? Att föräldrar med barn hemma inte delar lika är ett återkommande mönster som inte bara rör julstöket. Kvinnor tar ut längre föräldraledighet när barnen är små och bland tjänstemännen går kvinnorna oftare än männen ner i arbetstid för att kunna kombinera arbetsliv med familjeliv. Något som får negativa konsekvenser för kvinnors ekonomi, pensioner, arbetsliv och hälsa.
När det handlar om julens förberedelser uppger sex av tio kvinnor att de tar det mesta ansvaret i familjen för matinköp, matlagning, städning och andra julaktiviteter. Och ojämställdheten är som störst bland sammanboende med barn. TCO, som är en centralorganisation för tjänstemannafacken, har med hjälp av undersökningsföretaget NOVUS tagit fram siffror som visar att hela 80 procent av kvinnorna som är sambos och har barn upplever att de projektleder julen. Endast 16 procent av männen i samma grupp upplever sig vara huvudansvariga.
Den som säger att kvinnor ska göra mindre inför jul glömmer att firandet och myset har ett värde. Bättre än att strunta i allt är att männen är jämställda och tar sitt ansvar.
Men gör mindre då!
Så brukar det låta. Man lägger över skulden på kvinnorna. Basunerar ut att kvinnorna faktiskt inte behöver julpynta så mycket. Att barnen överlever utan pepparkakshus och den där julklappen de ringat in i leksakskatalogen. Så säger man (män), men konstigt nog förväntar de sig ändå att allt detta på något magiskt vis ska ordna sig ändå. Att barnen ska stå i luciatåget med rätt storlek på stjärngosselinnet, att julskinkan ska stå på julbordet och att någon annan har tagit ansvar för att bjuda in hela släkten till julmiddag. Det är en ordlös förväntan, men ändå. Den finns där.
Det gör mig arg, det där om att den magiska lösningen på julens jämställdhetsproblem skulle vara att kvinnorna ska göra mindre. Varför är det ingen som i stället kräver att männen ska göra mer? Kanske symboliserar julen på något sätt det heteronormativa vardagslivet, fast en uppskruvad och koncentrerad version. Nej, julen behöver inte vara någon perfekt bullerbyjul. Maten behöver inte lagas från grunden. Barnen behöver inte få de allra dyraste julklapparna. Men tänk på alla småbestyr. Allt det där som inte syns eller märks, men som också behövs för att skapa någon sorts julstämning.
Den som säger att kvinnor ska göra mindre inför jul glömmer att firandet och myset har ett värde. Bättre än att strunta i allt är att männen är jämställda och tar sitt ansvar.
Allt som är värdefullt kräver arbete
Att säga att kvinnor ska göra mindre är också ett krav i sig, ett krav som indirekt innebär att det himlas med ögonen åt deras ansträngningar. Det är enkelt att säga så, speciellt för män, för på så sätt kan de avskriva sig sitt eget ansvar. Men jag tycker att det är dags att sätta krav på männen i stället. Gör mer! Eller, för all del: Gör lika mycket och erbjud er att dela lika!
Linnea Wikman, fristående ledarskribent