Personen som frågade kände, liksom jag, ett starkt behov att stå upp för HBTQI-personers rättigheter, men visste också att hen tänkt annorlunda tidigare. Nu när Pride i Skellefteå firar tio år vill jag reflektera över den värderingsförändring som skett och varför den inte får sluta här.
1979: Sjukdomsstämpeln för homosexuella togs bort i Sverige. Jag var fem år och hade såklart aldrig träffat en bög eller flata. Det vill säga, jag hade säkert träffat homosexuella personer, men hade inte förstått det. I pingstkyrkan i Malå där jag växte upp var stämningen vänlig och trygg, men gränserna var tydliga. Till och med som mycket liten visste jag att Bibeln uttryckte åsikter om sexualitet.
1985: Det var stor spridning av HIV i Sverige, och AIDS var en sjukdom som nästan uteslutande drabbade homosexuella. Jag var elva år och hade lite svårt att förstå sammanhangen. Jag tyckte mig veta att homosexualitet både var en synd och något onormalt. Alla jag träffade, vare sig det var i skolan eller kyrkan sa ungefär samma sak: - Om det nu är så farligt, varför håller de då på?
1995: Homosexuella tilläts ingå registrerat partnerskap. Jag gick bibelskola och var emot detta. Men jag hade lite svårt att hävda en konsekvent linje. Jag tyckte kyrkan hade för inskränkta normer, att domen mot människors olikheter föll för snabbt. Jag hade också svårt att se den teologiska logiken i att just homosexualitet skulle vara något särskilt problematiskt. Men det var ju klart, en politik som gjorde det olämpliga tillåtet. Det hade jag svårt att stödja.
2005: Lesbiska par fick rätt till assisterad befruktning. Ja, men självklart! Vid denna tid var jag fyrabarnspappa. En sak hade jag lärt mig om föräldraskap. Det handlar om engagemang, kärlek och närvaro. Bra föräldraskap garanteras inte av heterosexualitet. Som förälder hade också ett nytt perspektiv kommit till mig. Såklart skulle mina barn veta att de duger oavsett läggning eller identitetsuppfattning.
2014: Första Pridefestivalen hölls i Skellefteå. Kommunen beviljade bidrag till arrangemanget, men Sverigedemokraterna protesterade. De kallade homosexualitet för ett udda intresse. Vi som gick i paraden gladdes över den stora uppslutningen och kände oss inte det minsta avvikande.
2024: Pride i Skellefteå firar tio år och vi gläds över att det får vara en bred folkfest. Samtidigt är den svenska hållningen till HBTQI-personer kluven. Det är lagligt att bedriva omvändelsekampanjer mot HBTQI-personer i kyrkan, idrottsklubben eller moskén samtidigt som partier från brunt till rött hävdar att HBTQI-personers jämlika rättigheter i samhället hör till de svenska värderingar som ska försvaras. I sin nit att försvara dessa värderingar begränsar Tidöregeringen invandringen så mycket de kan, utländska homofober ska hållas kort, så att det till och med blir svårt för homosexuella att få asyl, trots att de förföljs för sin läggning i hemlandet.
Värderingar förändras hela tiden och vi som personer formar våra normer inom de sammanhang där vi lever. Det är inte konstigt att vi tänker och tycker olika. Just därför finns det heller inga garantier för att gårdagens segrar för inkludering och lika värde kommer vara morgondagens självklarheter. Värderingsresan måste fortsätta, för om den stannar upp landar den i det statiska tillstånd som heter intolerans.