"Det svenska tillståndet". Polisen undersöker en skjutning mot dörr i Bandhagen i södra Stockholm. Oktober 2024
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) tillträdde med löftet om en förändrad kriminalpolitik. Halvvägs in i mandatperioden har ett flertal reformer skett: straffen för gängbrottsligheten har skärpts, mängdrabatten avskaffats och fler brott kan ge fängelse. En återkommande fråga i debatten är om de hårda straffen kan lösa det svenska tillståndet. Tillståndet innebär färre men allt grövre brott, med många dödliga skjutningar.
Att regeringen skärper straffen och ser till att fler kriminella sitter i fängelse längre har en enkel logik: de kriminella ska inte kunna begå nya brott. Det är en oundviklig strategi på kort sikt, men den är individinriktad. Enligt den utredning som föregick straffskärpningarna väntas ökad inkapacitering över tid ge liten effekt på brottslighetens nivåer i samhället i stort.
Ser man på brottsligheten ur ungdomsvården och Kriminalvårdens perspektiv är statistiken oroande. Unga gängkriminella återfaller i nio fall av tio i brott, och vården inom Kriminalvårdens väggar är inte heller lyckosam. Myndighetens statistik visar att få av de intagna som kan erbjudas någon form av vård. Av den mindre grupp intagna som påbörjar en behandling är det ännu färre av dem som fullföljer den. Dessutom vidgår myndigheten själva att det finns brister i utvärderingen av vården.
I nuläget finns kunskapsluckor inom ämnet Brott och straff som snarast behöver täppas igen. Vilken regering som sitter vid makten spelar ska inte spela en avgörande roll för att öka kunskapsnivån i kriminalpolitiken. Men eftersom den nuvarande regeringen vann valet tack vare politiken i just detta ämne bör statistiken orsaka dem huvudbry. Åtminstone förklarar den varför regeringen lagt tonvikten på kriminalpolitiken under sina två första år.
Straff och vård. Kriminalvården ökar sin kapacitet och bygger ut fängelserna. Denna bild är från en ny cell på Kumla.
Med det svaga stödet från forskningen kan regeringen hoppas snarare än förväntas sig att deras reformer får en samlad effekt på brottsligheten. Att Strömmer nu måste pröva sig fram i kriminalpolitiken har flera orsaker. En orsak som Vetenskapsrådet pekar på är att svenska kriminologer ägnat en större del av sin forskning åt att studera brottens orsaker och för lite tid till att utvärdera straffens effekter i Sverige. Rådet menar också att Kriminalvårdens kunskaper om vilken vård som ger god effekt håller för låg nivå.
Vetenskapsrådet föreslår att framtidens forskning blir mer praktiskt inriktad, och det är klokt. Forskningen i Sverige bör koncentreras kring att öka kunskapsnivån om hur den organiserade brottsligheten ser ut, och vägleda rättsvårdande myndigheter i hur brott och straff samspelar i en svensk kontext.
Oavsett om man förespråkar hårdare straff, mer vård, eller en kombination av båda, måste kunskapen om åtgärderna förbättras. Det räcker inte att låsa in fler människor utan att kunna erbjuda dem kvalitativ vård. Men det går heller inte att ge mer vård om vi inte vet vilken som fungerar, vare sig för unga eller vuxna.
Just nu får vi nog acceptera ett visst mått av okunskap, för att se vilka förändringar i kriminalpolitiken som har långsiktig effekt på brottsligheten. Men framtidens reformer inom kriminalpolitiken har förhoppningsvis utforskats bättre.
STOCKHOLM 20231220
Justitieminister Gunnar Strömmer (M).
Foto: Christine Olsson / TT / Kod 10430
Gunnar Strömmer behöver fortsätta med sin offensiva kriminalpolitik, men parallellt måste forskningen hjälpa honom och alla politiker att se vilka åtgärder som kan ge resultat på brottsligheten. Annars riskerar fler reformer att bli undermåligt utredda och undermåligt utvärderade. Och det är inte vägen till att bli kvitt det svenska tillståndet.
Adam Bäckström, fristående ledarskribent