När Försvarsmakten och näringslivets intressen går isär blir Bottenviken en plats för statliga intressekonflikter.
Högt över havet, och bort emot land. Den Europeiska unionens klimatpolitik innebär medvind för havsbaserad vindkraft i Sverige med all rätt. Unionen vill femdubbla energin som kommer från den havsbaserade vindkraften mellan år 2020 och 2030. Hand i hand med EU:s mål och regeringens klimatmål ökar intresset för havsbaserad vindkraft i Bottenviken. Ett av bolagen som hoppas på mer energi från havsvinden är Svea Vind Offshore. Bolaget vill bygga tre parker med vindkraftverk några mil utanför Piteå och Luleå kommuns kust. De har projekterat för 128 vindkraftverk, 350 meter höga, det är några tiotals meter högre än Eiffeltornet.
Nära de planerade vindkraftverken finns bolag som Hybrit, H2 Green Steel, och Northvolt, som håller ena änden av repet i dragkampen om Bottenvikens framtid. Inom kort kan de förbruka hälften Sveriges årliga elproduktion. I repets andra ände håller Försvarsmaktens sin hand sitt. En ökad spänning mot Ryssland, krig i Europa, och en svävande ansökan om NATO-medlemskap gör värdet av att kontrollera det svenska territoriet i Bottenviken ännu större.
Att Försvarsmakten nyligen stoppade Svea Vinds planer i Bottenviken var därmed ett väntat besked. Försvarsmakten antyder att deras tekniska utrusning, som radar, påverkas negativt om Svea Vinds plan fullföljs. Att Svea Vind dessutom samarbetar med bolaget Iberdrola är sannolikt en försvårande omständighet som försvaret har beaktat, eftersom Iberdrola har staten Qatar som delägare. Samma stat som i närtid mutat EU-politiker, och visat att de använder sin gasexport som medel för utpressning.
De handlingar den svenska regeringen kan vidta måste minska klyftan som uppstått i synen på Bottenvikens roll i geopolitiken. Dels för att underlätta de elintensiva bolagens omställning till fossilfri produktion. Satsningarna på den gröna industrin i Norrland är beroende av ett framtida tillskott av producerad el. Annars bromsas elektrifieringen upp, och klimatmålen spricker. Dels för att trygga en långsiktig energiförsörjning, som ett led i en sund säkerhetspolitik. Utan att negligera Försvarsmaktens intressen, på ett sätt som äventyrar försvarsförmågan. Denna komplexa situation kräver konstruktiva kompromisser.
Lyckligtvis finns länder i vår närhet Sverige kan lära mycket av, som lyckats kompromissa mellan olika nationella intressen. I Norge och Danmark har staten öronmärkt områden som både lämpar sig och godkänts för havsbaserad vindkraft. I dessa länder har den offentliga sektorn (med planerade ansvar) involverat näringslivet och försvaret i ett planerande samråd redan från processens början. Där information delas tidigt och fortlöpande.
Den beskrivna processens våra grannländer valt minskar risken för tillståndsbeslut, och upprepade överklaganden. Samma risker som förklarar varför den havsbaserade vindkraften i Sverige behöver 15–20 år från första till sista etapp i processen. Dessa tröstlösa förlopp avskräcker investerare. Sker ingen förändring kommer svensk industri att förlora konkurrenskraft.
Ulf Kristerssons regering bör lära av våra grannländers väg till ny vindkraft i havet. Och visa att den kan staka ut en ny väg runt nationella intressekonflikter. Statliga intressen i försvaret och vindkraften behöver samexistera, även i Bottenviken.
Adam Bäckström, fristående ledarskribent