Som historielärare har jag många gånger pratat om Förintelsens ogreppbara grymhet. Inför de veckor där Förintelsen ska behandlas brukade jag förvarna eleverna om att lektionerna framöver kommer att vara oerhört tunga, men jag betonar samtidigt att det är de viktigaste lektionerna som jag kommer att ge dem.
Det känns inte mer än rätt att jag nu också ska varna er: Den här texten kommer att vara mycket tung, men den är också mycket viktig.
Jag har tidigare i mitt liv givits möjligheten att få besöka ett av de många läger som nazisterna byggde i syfte att samla ihop och i förlängningen försöka utrota människor som de inte tyckte hade rätten att finnas.
Att gå runt i lägret och få dess många historier berättade för mig var fruktansvärt och otroligt viktigt. Jag börjar gråta då jag tänker tillbaka på det.
Under Förintelsen dog miljontals människor i den dödsfabrik som nazisterna byggde upp och då man får höra om individers berättelser blir skalan på detta brott mot mänskligheten ännu mycket grymmare.
Människor gasas ihjäl nakna och rädda, medicinska experiment som utförs på barn, piskrapp och tortyr om att man ifrågasätter auktoriteter, transportvagnar så fullastade med människor att personer dör stående, militärer som följer order och grannar som tittar på.
Det skulle vara till stor tröst om det hela kunde förklaras med att tyskarna helt enkelt var onda, men det är det nog få som egentligen tror. Många faktorer påverkade att nazisterna kunde få makten i Tyskland och få kunde då föreställa sig att Förintelsen skulle komma att ske.
Det har berättats av överlevare från lägren att man hela tiden levde i förnekelse. Gaskammare och dödsfabriker, ansågs vara för hemskt för att kunna existera. Även då människor anlände till Auschwitz och fick höra berättelser från andra fångar så kunde man inte tro att det var på riktigt.
Man kunde inte tro att det skedde, trots att man befann sig i ett aktivt förintelseläger.
Det finns många viktiga lärdomar att ta med sig från att Förintelsen kunde ske, men den jag vill fokusera på är att något lika hemskt kan hända igen.
Det är inte min avsikt att vara alarmistisk, så jag vill klargöra att jag inte ser ett direkt annalkande hot om en ny Förintelse i dagsläget. Däremot finns oroväckande tecken på att extrema krafter i det politiska spektrats utkanter växer och hotar de värden som vårt samhälle bygger på.
I länder som Polen, Ungern och Turkiet går utvecklingen fort åt fel håll. I Sverige ser vi en sorglig utveckling där Tidöavtalets skrivningar om till exempel tiggeriförbud och “bristande vandel” påverkar vår kollektiva människosyn. Här i Västerbotten ser vi hatbrott riktat mot samer.
Vi måste i varje läge stå upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Vi måste sätta stopp för all antydan till hatisk intolerans mot minoriteter. Vi måste orka försvara det öppna demokratiska samhälle som vi har det enorma privilegiet att få bo i.
Vi ska inte intala oss att “det skulle aldrig kunna ske här hos oss idag”, för så tänkte man till och med under själva Förintelsen.