Han var en av Västerbottens tyngsta politiker med bred erfarenhet från allt mellan kommunala prioriteringar och internationella kompromisser.

Första gången jag mötte Erik Bergkvist var på gymnasiet i Skellefteå under början av -90 talet. I Kaplanskolans korridor kampanjade han med SSU. Då hände det som ofta sker när utflyttade inlandsbor träffas. Åsiktsskillnaderna blir mindre viktiga och intresset för varandras bakgrund avhandlas. Jag blev aldrig personlig vän med Erik, men inlandsbandet gav bekantskapen en varm ton.

Som politiker var Erik stridbar och mycket socialdemokratisk. Han hade förmågan att outtröttligt driva partiets argumentation som om det var hans egen. Den som vill förstå Socialdemokraternas stabilitet i den västerbottniska opinionen kan ta Erik som exempel. Åsiktsskillnader tog han internt men utåt var det enad front.

Kring millennieskiftet hade jag Erik som lärare på universitetet. Han undervisade i nationalekonomi och jag läste till lärare i samhällskunskap. Med tanke på hans politiska engagemang, och att nationalekonomin har många obevakade gränstrakter mot politiskt tänkande, var undervisningen föredömligt balanserad.  

Bergkvist visade på ett förhållningssätt till marknadsekonomi som många Socialdemokrater i norra Sverige sympatiserar med. Det handlar om att bygga samhällets regler och infrastruktur utifrån en förståelse för industrin. Eftersom företag förväntas agera rationellt tänks de kunna styras genom förutseende politik. Erik Bergkvists socialdemokrati såg inte marknaden som en fiende, utan som en häst som kan tämjas och sättas i arbete.

Det var inte alltid som Erik Bergkvist var populär i Norranområdet. När han var ordförande i regionförbundet för Västerbotten luftade företrädare från norra länsdelarna ibland kritik mot den upplevda ekonomiska favoriseringen av Umeå. Sådan kritik bemötte Erik utan att skälva. Han hävdade att Umeås tillväxt var viktig för hela länet och att politiska prioriteringar inte ska påverkas av avundsjuka eller konkurrens mellan orter. 

Jag var med vid ett särskilt tillfälle då Skellefteåpolitiker mötte honom för att reda ut några meningsskiljaktigheter kring vägbyggen. Jag och flera andra hävdade att Umeå fick allt och vi inget. Eriks svar var orubbligt. Här handlade det inte om att få. - Vad gör ni? Frågade han. Han menade att kommuner först måste bedriva en politik för ekonomisk utveckling, innan de kan kräva stöd från stat eller region. Han menade också att det finns ett personligt ansvar hos varje medborgare att stödja den ekonomiska utvecklingen lokalt istället för att handla den billigaste importvaran. För att riktigt trycka till argumentet sa han att ekonomisk tillväxt i norr startar med frågan om var våra skor är tillverkade. Det var en av de få gångerna jag tveklöst vann ett replikskifte mot Erik. Mina skor var från Skråmträsk. 

Bergkvist var den enda norrlänningen i EU-parlamentet under denna mandatperiod och partierna har hittills inte visat att de har förmåga att lansera någon riktigt norrlandsrepresentant inför vårens val. (Nej, jag räknar inte Jonas Sjöstedt (V) som en representant för norra Sverige). Erik har bevisat att det går att växa upp i Norsjö, utbildas i Skellefteå och Umeå, och med den kompetensen som grund ta politisk strid för Sverige i EU. Vi höll inte alltid med varandra, men Eriks gärning är värd respekt. Vila i frid!